»Här ä’ jag!» hördes det som en svag återklang borta från ladugården.
»Ska inte Pålson komma in då och få sig en tår kaffe?» ropade gumman på nytt, sedan hon med handen för örat mödosamt uppfattat svaret. »Det kan han behöfva, tycker jag!»
»Kommer strax!» svarades det på nytt, men det hörde gumman inte alls, och orolig öfver att hon ingenting förnam, drog hon schalen tätare om sig och gaf sig af ner till ladugården, där dörren stod på glänt och snön endast var undanskottad på ena sidan, som om någon tröttnat midt under arbetet. När hon kom in, såg hon vid den gråa dagern där inne att korna stodo och mumsade på sitt hö och att hönsen redan käbblade om sitt korn, men Pålson kunde hon först inte upptäcka. Slutligen fick hon likväl sikte på honom, där han satt på en klisäck borta i mörkaste vrån bredvid väggen till fårkätten, satt med utsträckta ben och skofveln i hand, lutande ryggen mot väggen och blek som ett lik. Det klack till i gumman och hon skyndade fram till honom så fort hon förmådde.
»Hur i Herrans namn ä’ det fatt, kära Pålson?» frågade hon, i det hon böjde sig ned emot honom.
»Hå, jag blef bara lite trött utaf skottningen!» svarade han långsamt och försökte resa sig upp.
»Hvad skulle han sta’ med det då för? Det kunne väl ha vuri’ te längre fram på da’n!»
»Hur skulle mor då ha kommi’ te lagåln?»
»Hå, jag hade väl fått frakta mig så godt jag kunna’! Men ta i mig nu och försök på te stiga opp, så Pålson får komma in i värmen igen!»
Och med gummans tillhjälp kom han verkligen på fötter, men hade hon inte fått så stadigt tag om honom som hon fick, så hade han bestämdt ramlat omkull igen.
»Jag ä’ bara litet yr i hufv’et,» sade han och torkade sig med afviga handen i pannan, där kallsvetten bröt fram, »men det går väl öfver, när jag fått litet i mig.»