»Det var bra gjordt, Pålson! Så ska en karl bära sig åt!»
»Hvad ... hvad menar Edla?» frågade Pålson och såg på henne med förvånad blick.
Då vände hon sig om och såg neråt kuttern, som låg och vaggade smått för dyningen utifrån fjärden, fattade hastigt Pålsons vänstra hand och klappade sakta de stympade fingrarna och skyndade förbi honom om stugknuten just i detsamma som Österberg kom gående med långa steg och sydvästen på hufvudet, stärkt som han var af välfägnaden där inne.
»Få nu se, om vi får någe,» sade han, i det han gick före Pålson ner till ökan.
»Ja, nu börjar jag tro, att utan blir det inte!» svarade denne i så ovanligt glad ton, att Österberg fick lof att vända sig om och se på honom. Men då var han lika allvarsam som alltid, och utan att säga ett ord vidare satte de ut.
När de kommo tillbaka från nätläggningen, var kuttern långt ute på fjärden, och Edla stod nere på bron och väntade på dem och hälsade från grosshandlarn. Österberg, som fick höra, att mor Greta låg och rensade kåltäppan på andra sidan ladugården, gick dit för att se, om han inte kunde hjälpa henne, och Pålson och Edla blefvo ensamma nere på notbron.
Pålson skulle just till att lägga upp årorna, när Edla tycktes fatta ett raskt beslut och sade, i det hon lätt hoppade ner i båten:
»Har inte Pålson lust att ro mig ut ett litet tag?»
Han såg på henne förvånad, men sedan han betänkt sig en stund, satte han sig till rätta på midttoften, medan Edla slog sig ner akter ut, och därpå tog han ett par långa årtag, i det han frågade:
»Ska vi ro ut på fjär’n?»