| - | (förlängningstecken) öfver eller under en vokal betecknar dess långa ljud; obetecknad vokal är kort. Ex. hate (hēt); hat (hatt). |
| · | (en upptill stående punkt) betecknar det dunkla, obestämda mellanljudet mellan kort svenskt ä och ö. Ex. nabour (nēb·r); needle (nīd·l). |
| ° | (ett litet, upptill stående o) framför en vokal betecknar det ytterst snabbt uttalade mellanljudet mellan kort svenskt o och u. Ex. where (°ä̱r); quite (k°ejt). |
| ṡ | utmärker, att s skall uttalas lent; obetecknadt s uttalas hårdt som i svenskan. Ex. his (hiṡ); hiss (hiss). |
| ŧ | betecknar det lena uttalet af engelskt th (ett läspande d-ljud). Ex. this (ŧiss). |
| þ | betecknar det hårda uttalet af engelskt th (ett läspande t-ljud). Ex. thin (þinn). |
| û | betecknar ett (långt) mellanljud mellan svenskt o och u; det uttalas kort, när det efterföljes af dubbelkonsonant. Ex. use (jûs); few (fjû); put (pûtt). |
| a͡u | betecknar, att a och u skola uttalas såsom ett ljud. Ex. our (a͡ur). |
| ´ | (accent) efter en stafvelse betecknar, att denna stafvelse erhåller tonvigten. |
Vidare må erinras, att g och k i uttalsbeteckningen alltid hafva sitt hårda ljud, såsom i gata, karl; uti bokstafsförbindelsen ng och nk uttalas de dock med näsljud som i svenska orden lång, vink. Ex. get (gätt); kind (kejnd); long (lång); think (þink). — Sj användes (äfven i slutet af ord) för att uttrycka ljudet af sj i svenska ordet sjelf eller af sk i svenska ordet skon. Ex. she (sjī); rich (ritsj). — Svenskt f uttalas aldrig med v-ljud. Ex. laugh (lāf).
ENGELSK-SVENSK ORDBOK.[1]
MED FULLSTÄNDIG UTTALSBETECKNING.
[1] I stället för att vid exemplen till ett ord upprepa detsamma, begagna vi ständigt ett streck (—). Ex. about (abaut´) omkring; what were you — to say? (°ått °·r jû — tû sē) hvad ämnade ni säga? i st. f. what were you about to say? — Adverben på -ly äro endast undantagsvis utsatta.
A.
A (e) en, ett; twice a day (t°ejs e dē) två gånger om dagen.
Abaft (abaft´) akter om.
Abandon (aband´n) öfvergifva, svika.