Per.
Han håller mycke åf Erik och Anna och gläder sej öfver deras lycka, ser betjenten.
Betjenten.
Det var nu för väl, att Brukspatron råkade vara ute på sjön, när de föllo i vattnet.
Per.
Ja, had’ inte han varet så näre och hjelpt opp dom, så låge di allt ve dette lage på sjöbotten. Erik kan visst simme e smule, men klä’ra drog ner’n, när han skull’ hjelpe Anna.
Betjenten.
Men sej, hur blef hon så hastigt klok igen?
Per.
Ja, det är mycke konstigt. Ho vet inte åf, att ho varet vilse i hufve och mins ingenting alltse’n händelsen i körkan. När ho feck se Erik, var det blankt som det skull’ ha knäppt i skallen på’na och som ho skull’ ha vaknat opp ur en dröm, sa’ ho.