Per.
Kors! jag mins i fjol, när Patron hade Stockholmsfolk hos sej, då var jag ve herrgåln och titta’ på gästbude. Aldri’ har jag sett maken. Alle di store rumma och salera va’ plakat fulle med folk. Och deribland var en lefvandes hoper spelmän frå Stockholm, med fejoler och klanetter och trummer och tutlurer, som ibland inte va’ länger än armen, men ibland sköt ut och ble så långe som jag, och böla’ så groft som fader Svens tjur, och så var det pingeljern och en hop andre konstige spelerverk, som jag aldri i min lefnad sett förr. Å herre jesta, di spelte så inneli ljufligt, så jag rent trodde, att jag had’ komme in i saligheta.
Stina.
Drängen på herrgåln sa’, att det ska komme spelmän dit i år ock, fader Sven.
Sven.
Det var fanken så dråpligt. Åt dom ska vi sätte bänker här (pekar på Orkestern), så speler di nock opp en Halling eller en Jösshärspolske åt oss, om vi ber dom vackert. — Men kom nu, Lisa, och låt oss ställe i ordning med mat och bränvin te i måra.
(Alla gå in i stugan.)
FEMTE SCENEN.
ERIK
(kommer från skogen, och sjunger:)