Och fram kom den fågel ur fager lund,
Han flög uti kärestans sköt.
Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur;
Skön jungfrun i famnen han slöt.
”Och vill du bli min, som det var ditt ord,
Så månde vårt brölopp väl stå.” —
Om söndag var lustigt i Gunnars gård,
Till brud tog han jungfru-lill då.
Anders.
Kors, det är änna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. — Men, som sagdt var, akte dej för te flyge för högt. Nock är du den vänste och fineste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu för tiden, om en vill ha sej en dråpelig fästman. Då får en allt lof vare rik och förnäm, då. — Nej tag mej, du Anna; aldrig får du nå’n ann’, som håller så grufligt åf dej, det är molsäkert.