Jo, jag mins’et nock. Som sagdt var, nånting underligt är det med Erik. Du skull’ se honom ibland, när han kommer frå skogen om aftnera; då är han så spelande gla, att han hopper som en tätting och sjonger på landsvägen. Men så snart han kommer inom dörra här hemme, så är det blankt slut med lustigheta, änna precis som en skull’ slå igen ett stämbol.
Stina.
Ja, han ställer sej i e vrå och mol-tiger som en eldgaffel, så en kund’ inte locke ett godt ord ur’en med stekt fläsk och potatis en gång. — Men kors! vi står här och prater och glömmer blankt åf majstånga, som vi skulle ställe i ordning.
Per.
Det var sant, för tusan! Nu är fälle husbond’ gulgrön i syna, för det vi sölat så länge.
(De ämna gå; i detsamma kommer Sven Ersson ut ur stugan.)
ANDRA SCENEN.
De Förre, SVEN.
Sven.
Men hvar håller ni hus, som jag inte ser te på hele Guds långe aftan? Har ni gjort färdigt allt te midsommersvaka?