Bengt.
Kors, så du taler underligt ändå. Vore jag så der vän och däjlig i syna som du, så skull’ jag leke hej i sockna, sa’n. Jag kommer nock ihåg, hur blidt och kärvänligt Kammar-Ingrid på herrgåln jemt smila’ åt dej, när ni råktes på körkbacken. Men det var besynnerligt, du låddes aldrig se’t.
Anders.
Käre Bengt, tal’ inte mer om tåcke der. Jag har nu anne te tänke på, än kärlek för egen del. — Har du hört nå’nting om Erik i Hult?
Bengt.
Nej, ingenting ann’ än godt och väl, utom det att di vill truge på honom det der rifjerne Britta i Gyllby.
Anders.
Ja, ser du, det är just saken, det. Midsommersdagen, mellan klockan 4 och 5 på måron, mötte jag Erik i e kärre på landsvägen, och han var alldeles öfver sej gifven. Far hans hade skickat honom iväg långt bort te Segersta, och der ska han stanne, Gud vet hur länge.
Bengt.
Nåja, det var foll ingenting te sörje öfver.