Anders.
Nej, tro inte det, kära mor. Det har allti varet hennes sed te sjunge så i sorg som i glädje.
Anna
(reser sig upp och sjunger)
Lull lull! hur den blomman lyste
Allt om morgon stolt och glad;
Kom så ungersven och kysste
Hennes skära silfverblad. —
Om afton stod hon glömder
Och lutande i mull,