CLAES FLEMING.
Vår Konungs kod, i detta bref, är skrifvet Utur mitt eget hjerta: "Glömska åt Det som har varit, hvarest ångern stigit Uppå de platser, der det onda herrskat." För att du må din ånger visa, Bengt, Och straffas såsom du förtjenat det, Du måste göra mig en tjenst. Du röja Skall genom denna ock, att du blott minnes, Med trohet, hvad som godt och ädelt varit. Förutan skygd du icke lemna kan Ju denna flicka, som du ville hägna Med våda för ditt eget lif. Ledsaga Till slottet henne. Hon uti min maka Skall finna der en moder, vill jag hoppas.
BENGT BONDE.
O! Om Ni aldrig straffat annorlunda, Än Ni mig straffar nu, finns ej i Finland En redlig man, som icke vore redo Sitt lif för Eder vedervåga gladligt.
Bengt Bonde går, åtföljd af Mathilda. Likaledes skingras de öfrige åt olika håll. Äfven Olof, stödjande sig på tvenne kamrater, lemnar scenen. Endast Daniel Hjort qvarstannar, och Hexan inträder kort derpå.
SCENT XIII.
Daniel Hjort. Hexan.
DANIEL HJORT.
Vik från mig, djefvul, fast jag fallit djupt! Jag kände ju en ilning genomljunga Min själ med glädje, då jag såg hans ofärd, Som från mig röfvat bort min lefnads lycka. Den tanken skall dock ej få makt med mig. Fastän jag ingen fröjd i lifvet hoppas, En fröjd lik denna inger mig dock fasa. Mathildas hjerta, älskande och sällt, Mig skulle salig gjort; men ej nog usel Jag känner mig, att plocka upp det krossadt Bland spillrorna af hennes egen lycka.
Hexan inträder, blickande oroligt omkring sig.