På mig går ingen nöd, så vidt jag vet.
STENBOCK.
Såå? Verkeligen! Ni då icke hört, Hur Eder frände, Radzivill, blef kränkt Ock förolämpad. Pohlens hela adel En hjertstöt fått i hans person; och pacta Conventa, dem ej sjelfva Kungen skulle Antasta våga, blifvit sönderrifna Utaf en sådan herre, som — Claes Fleming. Och Ni, en ibland dem, på hvilka Pohlen Sitt hopp har byggt — Ni, Republikens stolthet Ni skulle rygga för en möjlig fara. Ni vågar ej förfäkta här i fjerran De rättigheter, som i Pohlen skulle Till löftesmän ha Edert lif och blod? Er frihet här förrådes — det är skam. Men att en Lubomirsky ser derpå, Och har ej ord, ej svärd, ej hjerta till Att den försvara, är dock något värre.
LUBOMIRSKY.
Hvem dristar sig att tala här om skam, Förräderi och feghet, och att blanda I denna dy ett namn, som Lubomirskys? En annan stund hans lif det skulle kosta, Och kosta skall det ock. Men ögonblicket För dyrbart är, att piska ur hans skinn Den smädelse, hvaraf det är så stinnt. Hit! Hit! Kanaljer — J, som kifvens der Om lappri med hvarandra. J ju veten, Hvar roten sitter till allt ondt, hvars frukter Så bittert smaka Eder alla. Följen Blott mig, och med gemensam styrka skole Vi rycka upp den roten, och af trädet Oss skära spön att tukta denne best, Som alla våra rättigheter kränker.
EN RÖST.
Rätt underligt ljöd början af hans tal, Men slutet var galant och han ju ser Bra hygglig ut. Hvem är den unge mannen?
EN ANNAN.
Du känner icke Grefve Lubomirsky? Det var besynnerligt. En riddarsporre Ej fästad finnes vid en mera dråplig Och ståtlig herres fot, än hans. Hvarthän Han månde gå, vi kunne trygge följa. Han, som har lefvat städs i stora verlden, Vet hvad som passar bäst för hvar och en.