LUBOMIRSKY.
Tar ej Ert prat omsider, något slut? Den, som är menniska, han följe mig Till slottet! Fänaden må stanna här!
MÅNGA RÖSTER.
Till slottet! Lefve Grefve Lubomirsky!
ANDRA RÖSTER.
Nej — först vi bryte Johan Flemings fängsel!
Större delen följer den framtågande Lubomirsky. Några af de tappraste pratarena smyga sig obemärkt undan; bland dessa äfven Stenbock. Daniel Hjort, som stått med korslagda armar midt ibland de oroliga hoparna, utan att deltaga uti deras förhandlingar, stannar ensam qvar på torget och blickar efter den sig undansmygande Stenbock.
DANIEL HJORT.
Smyg, fräckaste bland fräcke, dig pånytt Till dessa stigar, der du nedåt halkat, Från brott till brott, från uselt till mer uselt Lönnmördare, bakdantare, spion, Din väg skall blifva kort numera! Jag Vill sörja för, att du snart nog befrias Från mödor, dem du, oträngd, på dig samkat Hvad hafve ej vi andre rätt att göra, Då landets ädlingar som Stenbock handla?