OFFICEREN.
Ändlöst jubel Flög, såsom svar derå, kring land och vatten.
CLAES FLEMING.
Och derpå skingrade sig hopen lugnt?
OFFICEREN.
Så hastigt var ej lugnet återstäldt, Den galna harm, som hejdlöst framvräkt massan Till slottets port, var idel menlöshet Mot ilskan, som i sinnena sig tände, Och ledarns namn och rykte vildt förtärde. Sig hopen ansåg ej blott öfvergifven, Men sviken och förrådd. Och som de sleto Hans ära, ville de ock sönderrifva Hans kropp, om tag på den de kunnat få.
LUBOMIRSKY, med raseri.
De fege skurkarne! Om de ock vore Så många, såsom män på Wohlas slätt, När Pohlens kungar väljas, jag dem ensam Skall skingra, stycka och tillintetgöra, Liksom ett lejon lammens usla skockar.
CLAES FLEMING.
Gref Lubomirsky! Ni är ung ännu; Er känsla brusar mot de vilseledde, Liksom en vårflod öfver låga bräddar. Skall jag, som ren var man, då Ni ännu Ej hade skådat dagens ljus, Er säga, Hur lätt sig känslan vilseleda låter? Den är en källa dock till godt, som ondt. Döm derför icke strängt, när den gått vilse, Men led den heldre hä'n till ädla mål,