CLAES FLEMING,
Då Kungen i Upsala gick att taga Emot sin krona, svärdet bars af mig. Mitt högsta lefnadshopp det är, att föra Bortom vårt hemlands gräns hans svärd ännu Uti min sista strid, som i min första. Men äfven här än återstår likväl Så mycket, som min kraft i anspråk tager. Upprorets hydra, som nu tyckes qväfd, Kan resa uppå nytt sitt fräcka hufvud. Det sägs, att Hertig Carl skall vänta blott På gynnsam vind. Han djerfves vilja skjuta Sitt bogspröt in uti det helga vapen, Hvaraf hans Kungs och Herres skepp bekrönas. Det får ej ske, så länge denna hand Kan höja sig ännu, — så länge vilja Bor än i detta bröst, och än en tanke Uti mitt hufvud mäktar viljan styra. En Herre blott har detta land och rike: Han heter Sigismund och ej Carolus. Bevis, att jag för Svea Konungs rätt Ej stridt, såsom det höfs en riddersman — Och denna thron, som jag med lif och blod Försvarat hittills, sjelf jag krossa skall. Tilldess jag kämpa vill —
HEXAN.
Du kämpat ut! Hon pekar utåt hafvet. Se här, hur vinden vändt sig. Dessa vimplar, Som der i fjerran peka hitåt, visa Åt Hertig Carl den väg, du sökte stänga. Gif rum! Du falla måste under bördan Utaf ditt folks förbannelse, hvars röst Förkunnas genom mig. Och med dig faller Den utaf brodermord nedtryckta thronen, Åt hvilken du ett brottsligt värn har varit.
Claes Fleming vacklar dödsblek emot thronen, och fasthåller sig dervid.
CLAES FLEMING.
Omhägnen, högre Makter, Kung och land!
HEXAN.
Din Konungs undergång är landets räddning.