CLAES FLEMING.
Ja, det är hon — mitt barn, och — Johans brud!
Han dignar ned på thronen och krossar den genom fallets tyngd. Kronan nedfaller och rullar längs golfvet.
HEXAN.
Så stolt, du upprätt stod — du faller, Fleming. — J store Andar, uti hvilkas hand Ett ringa redskap jag fått vara, låten Allt våld, allt ondt, likt denna thronen splittras!
Mathilda sjunker ned på knä vid Claes Flemings lik.
MATHILDA.
Ack! Att så kraftlös var min arma kärlek!
HEXAN.
Din pligt du uppfyllt, och jag uppfyllt min. Mer stark, än kärleken, var likväl hatet.