Vår sköld, vår värja, ligger bruten neder, Och liksom jag, är äfven Sverige lemnadt En enka, sörjande den man, hvars like Dess sol ej mera ser. Odödligt lefver Din rätt, Kung Sigismund, likväl. För den Vi vilje alla stå till sista man.
LUBOMIRSKY.
Min arm står till din tjenst: om sjelfva fästet Vill på dig störta, sträcks mot det min lans.
En man ur hopen pekar på Hexan, som dervid igenkännes af Fru Ebba.
EN RÖST.
Se der står hon, som hitträngt med förderfvet; Sin gerning följe hon i gräsligt spår.
FRU EBBA.
Hvadhelst vi lidit, var det dock blott menskligt; Men hon omenskligt led — och han blott hata.
Hon närmar sig, ehuru med vedervilja, Hexan och fortfar, endast hörbart för denna.
Men om du ägde rätt att hata Fleming; Hvad gjorde dig väl detta stackars barn?