SOLDATEN.
Javäl, fullkomligt. Jag blir odödlig, om mitt lif beror Blott på min tystnad — när jag tiga borde.
CLAES FLEMING.
Jag tror, att ej mitt bref kan skrifvas bättre, Än i ditt unga, varma blod. Välan! Mitt skrifna bref du ber att lemna få Åt Arvid Stålarm ensam — i ett rum, Hvars mur ej öron har för — det oskrifna.
Ger honom en ring.
Du visar honom denna ringen, prydd Med anletsdragen af vår kung, ock hvilken Du gömmer, till ett minne af ditt budskap. När han den sett, han tror dig som mig sjelf. Då säger du: Claes Flemings vilja är Oåterkalleligen denna: Ut man drage Med underhandlingen om freden, mäklad På lumpna villkor. Upp de få ej fyllas! Men brytningen med östra grannen bör Undvikas i det längsta, tills att kungen Med all sin makt kan kasta sig i remnan Och storma fram till segrens högsta mål, Bak hvilket hvilar fred — men fred, som ligger På ärofulla lagrar, och ej vräks, Liksom ett mättadt rofdjur, mellan stycken Utaf vårt sönderrifna hemland. — Säg Åt Stålarm — och han skall dig väl förstå: Om Fleming bjuder handen till en fred, Som sliter hjertat utur Finlands barm, Då må den sista bödelsknekt man låta Bortslita högra armen, ifrån honom Och hänga den på tornet i Kexholm, Som nidingstecken och en korpars lockmat. Vet du det icke skrifnas mening nu?
SOLDATEN.
Jo, store höfding. Tack för det Ni låtit Mig se så djupt in i Er höga själ. Och om mitt värf jag väl fullända mäktar. Så skänk mig en belöning.
CLAES FLEMING.
Hvilken?