På verldskriget—nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga på—"verlds_slagtandet_" (de skulle slagta hvarandra) följer den förfärligaste hungersnöd. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön, en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas familjer intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.

Det fjerde inseglet.

På hungersnöd följer pesten, som här kallas "döden" i samma bemärkelse, som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den blacka, likfärgade hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor. Vid

det femte inseglet

se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning. De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb. 20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första 3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första delen af versen.

Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i mellantillståndet. De aflidna kunna bedja—"de ropade med hög röst." De kunna vänta på fulländningen—"huru länge dröjer du?" De kunna vara medvetna om, hvad som försiggår på jorden. De visste, att deras blod ej var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna höra—de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få uppenbarelser—de fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn, men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen, hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med gå i sömnen (somnambulister).

När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag min andedrägt. Nej, _anden—den egentliga varelsen—_lefver, äfven sedan den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta: "Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst, i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare derigenom, att han dött. De döda uppstå ju samtidigt med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18. Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva inträffat samtidigt med hans arbete på jorden (om han valt att stanna der) framgår tydligt deraf, att han måste välja och taga endast endera delen. Eljest hade intet val behöfts, i ty att han ju kunnat taga den ena "delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen" ("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.

Huru särskildt troende, som erhållit det eviga lifvet, kunna tro, att de skola vara utan detta eviga lif—apostlarna nu snart i 2,000 år—emellan döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan endast kropp. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen," der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs 12:te kap., att han trodde på möjligheten af ett tillstånd utom kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.

Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för att bevisa, att de troendes andar icke ens kunna vara komna till paradiset. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda af Sveriges städer), att han "uppfarit" till städerna (i landet), lika litet kan det sägas om David, att han farit upp till himlarna (till alla sålunda), derför att hans ande kommit in i en enda af dem. Men hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är, att det var Kristus och icke David, som farit upp i himlarna för att såsom medregent sitta på faderns högra sida. Det är denna senare del af versen, som är dess hufvudklämm.

Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och som såsom uppstånden har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, hela David är der, d.v.s. hans själ med hans förhärligade kropp. Men till och med då är han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den platsen innehafves af Kristus ensam, och det var just detta, Petrus ville bevisa.