3. En stor skara, palmbärarne, 6:9, som icke dö utan upplyftas till det samtidigt sig nedsänkande nya Jerusalems sköna stad.
En klass hade sålunda genom döden fått besegla sitt vitnesbörd och gått till paradiset; en annan får stanna på jorden, ehuru beseglad emot straffdomarna, 9:4; en tredje klass upplyftes till himmelen. Både paradiset, jorden och himmelen få sålunda jubla öfver detta stora antal af rebeller, hvilka mottagit de ädelmodiga fredsanbuden från ryttaren på den "hvita hästen," 6:2, nedlagt upprorsfanorna och blifvit benådade.
Om den stora skaran, 7:9, läsa vi så skönt, att den tvagit sina kläder. Icke endast sina hjertan, utan ock sina kläder—hvarmed enligt kap. 19:8 menas lefvernets rättfärdighet ("de heligas rättfärdiga handlingar")—hade de gjort hvita. De hade sålunda kommit till insigt om, att Herren är oss af Gud gifven till helgelse och förlossning, 1 Kor. 1:30, något, som många af dem kanske förut hört talas om, men utan att låta det gå sig till hjertat. Nu ändtligen hade de tvagit kläderna och voro så passande att upptagas.
Under det att det stora bönemötet af konungar och stormän hålles på jorden, på grund af den förskräckelse, som den himmelska stadens närhet hade förorsakat, då den blir synlig, skyndar denna skara in i samma himmel. Johannes synes knapt hafva hunnit att ordentligt betrakta denna förskräckelsens syn på jorden, förrän han hör ropet till de fyra englarna att vänta med nya straffdomar, tills dess de 144,000 blifvit beseglade. Och knappt har han uppfångat detta glädjebudskap, förrän hans öga tjuses öfver att se palmbärarne under jubel tåga in i staden. De tolf änglarna i de tolf portarna helsa dem välkomna, och att den på dem väntande, redan förut upplyftade brudskaran, skall göra det, är alldeles sjelfklart, i ty att den utan tvifvel bland dessa nykomlingar upptäcker täcker såväl anhöriga som andra bekanta. Missionärer se der hedningar, som förut icke böjt sig för Herren, eller för hvilka de ej förut hunnit förkunna evangelium, men som sedan fått höra det. Kineser, japaneser, hinduer, tibetaner, alaskabor, afrikaner skola vara med der, ty skaran består af "alla folkslag och stammar och folk och tungomål."
Hvilka hafva predikat för dessa? De två vittnena och troligen äfven de 144,000. Att dessa 144,000 äro trogna arbetare i vingården kan man lätt sluta sig till deraf, att de anses värdiga att beseglas emot straffdomarna. De kallas ju dessutom "Guds tjenare," v. 3. Dock ej så till förståendes, som att de judar, som nu blifva sant omvända, skulle blifva qvar och blifva bland dessa. Nej, de hörde till brudskaran och blefvo med dem upplyftade, men derefter komma dessa 144,000 att vakna upp, och det kanske mest på grund af deras landsmäns försvinnande. Vidare är sannolikt, att redan före dessas uppträdande många, som förut varit affällingar eller ljumma och förlorat den första kärleken både i hem- och hednaländerna, komma att, hvar och en på sin ort, vakna upp och ropa till sina medmenniskor att omvända sig. Jag hörde berättas om pastor Stockmayer, att han vid sitt besök i Kina blef tillfrågad af missionärer, hvad deras många predikolokaler skulle användas till, om Herren skulle komma. "Kanske några af er missionärer blifva qvarlemnade," blef hans betecknande svar, "och då behöfva de dem."
"Lönar det sig att utsända missionärer nu, om Herrens tillkommelse är så nära?" Så frågar en och annan. Jag kommer ihåg, att följande svar afgafs på den frågan af en kär amerikansk dam i San Francisco: "Om missionärerna ej mer än hunnit ut och sålunda ej fått tid att lära sig språket, innan Herren kommer, skall kanske deras försvinnande från stationerna blifva för hedningarna den allra skarpaste predikan." Må så ske! Amen!
Sedan vi nu betraktat dessa tre klassers frälsning och huru de alla blifvit satta uti en ställning, hvari de kunna vara Gud behagliga, nämligen de 144,000, som Guds tjenare på jorden, själarna under altaret, tjenande Gud med att gifva sig tålig ro i paradiset, och den stora skaran, "tjenande honom dag och natt i hans himmel," 7:15, öfvergå vi till nästa afdelning.
FJERDE AFDELNINGEN.
De 70 årsveckorna.
Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.