Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka, hvad de sjunga. Dessa voro villiga att dö för Kristus, om så hade fordrats, likasom förut är påpekadt om gossebarnet och om skaran på glashafvet, 14:13; 15:2. De voro vidare jungfrur, ett ord som likaväl kan betyda jungfruliga män eller jungfruliga andar, då det grekiska ordet användes om båda könen. De voro afskilda från verlden och all falsk gudsdyrkan. De passade som en förstlingskärfve, ty de voro mogna. Och slutligen, de blefvo aldrig befunna "med lögn"—något mycket betecknande, då vi betänka, att alla dessa voro judar; ett folk, som genom sin sysselsättning, såsom köpmän kanske göra sig, som ett helt, skyldiga till lögnens synd mer än något annat folk.
Om full sanningskärlek var möjlig, för dessa, så är det lika mycket möjligt för de kristna nu för tiden. Och dock finnas s.k. troende köpmän, som så småningom lära sig att ljuga i sina affärer och dermed fortsätta, tills deras samvete ej plågas deraf. Vaknen upp, alla köpmän, som lefven i denna synd, medan det ännu är tid, ty straffet följer på synden. Och lika visst som Guds ord är sanning, lika visst är det, att I fån eder lott bland andra lögnare, och det äfven om I stån uti troende församlingar. "Och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svafvel," 21:8.
De tre änglabudbärarne.
Uti kap. 14 läsa vi om ännu ett nådebudskap, ännu ett fredsanbud till den upproriska verlden just före de sista vredesskålarna. En ängel förkunnar evangelium, en annan varnar emot den falska gudstjenst, införd af den falske profeten och praktiserad af skökan. Med full vetskap om, huru "hatet" till skökan, 18:16, redan begynt uti folkopinionen, och i helig förbidan och förvissning om sjelfva staden Babylons fall, som nu omedelbart förestår, nämligen vid den sjunde skålen, ropar han sin dubbla: "Fallet, fallet är det stora Babylon!" Den tredje varnar emot att tillbedja antikrist.
Ängeln, som förkunnar evangelium, säger icke: "Stunden för hans dom" är nära att komma utan "har kommit," visande sålunda, att under sjelfva domshandlingarna skall evangelium förkunnas. Orden i Matt. 24:14: "Detta evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma," användas ofta för att bevisa, att Jesus icke skulle kunna komma nu, men deri ligger alls intet bevis, ity att det icke står, att det skall vara förkunnadt, innan Jesus kommer att hemta sin församling, utan innan änden kommer. Den ände, hvarom de frågade, var änden på denna tidsålder, ty just derom hade de frågat. Med "denna verldens ände" menas "denna tidsålders ände." De ville med andra ord veta när nästa tidsålder eller de tusen åren skulle begynna.
Det predikande, som här omnämnes, Uppb. 14:6, 7, är den egentliga uppfyllelsen af detta löfte i Matt. 24; och det är för alla folk, det är efter församlingens upplyftande och dock före änden på denna och före början af nästa tidsålder. Det uppfylles under sjelfva domstiden. Men mera om detta sedan.
Denna ängel uppmanar folket att tillbedja Gud, och de följande att ej blanda sig in med skökoväsendet och att ej tillbedja antikrist. Resultatet af dessa tre budbärares predikan blir, synes det, de tre skarors frälsning, som omtalas i detta och följande kapitel, samt de andras förhärdelse. En klass dör, 14:13; de andra två upplyftas (jfr Matt. 13:39). De, som dö, äro nog af både judar och hedningar (sålunda egentligen två klasser), och af de två, som förvandlas, synes en skara vara af hedningakristna, nemligen den till skörd torkade "säden," 14:15, och. en skara af judar, nemligen skaran "på glashafvet," 15:2. "Jorden blef skördad," heter det, när de mogna kärvarna blefvo upptagna, 14:16. De hade mognat, Mark. 4:29, för himmelen och skördas med jubel, d.ä. de upptagas af ingen mindre än Herren sjelf, menniskans son, v. 14. Under samma tid hade en annan skara mognat för straffet, som blef att kastas i Guds vredes stora vinpress, d.ä. utsättas för de straffdomar, som åtfölja Herrens nedstigande på oljoberget, då blod skall flyta i strömmar, så att det skall gå "ända upp till betslen på hästarna," en sträcka af ett tusen sex hundra stadier, v. 20, hvilket utgör omkring hela Palestinas längd.
Detta drufvornas kastande i pressen är endast ett uttryck för att de samlas till "Harmageddon," 16:16, eller till "Josafats dal," hvarom vi läsa i Joel 3:12-15: "Kommen, trampen, ty pressen är full (nemligen af menniskoskaror), presskaren rinna öfver, ty deras ondska är stor. Skaror tränga på skaror i straffdomens dal. Sol och måne svartna" o.s.v. Det närmar sig nu slutet på allvar, hvarför ock Guds församling i himmelen genom ett af de fyra lifsväsendena såsom dess representant utlemnar åt de sju änglarna de sju vredesskålarna med de sju sista plågorna, hvilkas utgjutande beskrifvas i det följande kapitlet. Likasom Guds församling förut hade frammanat de fyra hästarna vid straffdomarna under inseglen, 6:1-8, så få de äfven nu vara med att i fortsättningen från den himmelska staden leda domarnas utförande, d.ä. vara med att "döma verlden," 1 Kor. 6:2.
Kap. 16.
Vid den första skålen straffas antikrists tillbedjare med ett ondt och svårt sår, v. 2. Vid den andra och tredje blef det "haf" och de "floder," som vid andra och tredje basunerna slogos till tredjedelen, nu fullständigt förvandlade till blod, så att "allt i hafvet, som hade lif, dog." Och på det att ingen måtte tänka att straffdomarna voro för stora eller kommo på menniskorna utan orsak, utropar först vattnens ängel: "Rättfärdig är du, som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro det värda."