De synder skökan särskildt gjort sig skyldig till, äro: spiritism, 17:2; bolande med verldsmakterna, under det hon skulle förkunna den sanna religionen, v. 3, 9; vidare yppigheten (den rike mannens synd), v. 3, 7, hvilket exempel följts af jordens konungar, länder och städer, hvilkas skökodöttrar antagit samma kostsamma (v. 12) religion och vällefnad bland dess prester, v. 9, som "modern till skökorna" på jorden gjort, 17:5; vidare förföljelse mot Guds folk, v. 6; och hennes förskräckliga högmod, v. 7; samt slutligen det slafveri, uti hvilket hon bragt menskligheten och särskildt sådana, som blifva innestängda inom hennes klostermurar för att der lära sig den nya verldsreligionen. Hon handlade nemligen äfven med "trälar och menniskosjälar," 18:13.
Kap. 19.
Babylons fall, som förorsakar så mycken klagan på jorden, ja som gör, att både konungar, köpmän och skeppare fälla tårar, v. 9, 11, 19, förorsakar deremot ett ofantligt jubel i himmelen. Flera skaror uppstämma sitt halleluja, ett uttryck, som här förekommer fyra gånger, men eljest ingenstädes i Uppenbarelseboken. På jorden ropa konungarna, köpmännen och skepparne hvar sina två "ve," v. 10, 16, 19, Den första hallelujaskaran, v. 1, är kanske gamla testamentets heliga. Gamle Daniel, kommande ihåg allt ondt, som redan det gamla Babylon åstadkom, och hafvande bevittnat de ännu hemskare ogerningar, som det moderna Babylon kunnat göra, är glad öfver att se systemet om intet och staden förvandlad till en eldsjö. Så med alla de gamla profeterna och helgonen.
Nya testamentet synes göra en skilnad på gamla testamentets heliga och på Guds församling. Uti Ebr. 12 kap. uppräknar dess författare invånarne uti det himmelska Jerusalem, den lefvande Gudens stad. Han framställer tydligt det Sions berg, hvarom han der talar, såsom en motsats till det berg, "hvarpå man kan taga," v. 18, hvaraf följer att intet af allt, han i v. 22-24 uppräknar är på jorden. Äfven Jesus, som ock uppräknas bland den himmelska stadens invånare, framställes såsom varande i himmelen, stadd i utöfning af sitt medlarekall. Der omtalas två klasser i himmelen (utom änglarne samt Gud och Jesus), nemligen: 1) "högtidsskaran och församlingen af de förstfödda" och 2) "de fullkomnade rättfärdigas andar." Det går sålunda här ej an att tala om, såsom somliga göra, att en af dessa skaror, d.ä. den, som har sitt namn "uppskrifvet i himmelen," är församlingen på jorden, och den andra församlingen i himmelen.
Uttrycket: "De fullkomnade rättfärdigas andar" stämmer väl med samma slags uttryck i föregående kapitel: "På det, att de (nemligen gamla testamentets heliga) ej utan oss skulle blifva fullkomnade." Gamla testamentets heliga voro före Kristi uppståndelse uti ett ofullkomlighetstillstånd till sina andar, men i och med det ögonblick, då han, vår "förelöpare," som "nedfarit till jordens nedra rum," uppfor "öfver alla himlar," Ef. 4:9, 10; inträdde en förändring i deras tillstånd, i det att den afdelning af dödsriket, hvari de troende voro före Kristus, af Herren fördes uppåt till tredje himmelen. Dermed begynte deras fullkomnande, och nu följa de med lifligt intresse vårt segerlopp, Ebr. 12:l, ity att vid dess slut deras fulla fullkomnande inträder samtidigt med vårt.
I texten står icke: I hafven kommit till "församlingen af de förstfödda" kroppsligen, men till de "fullkomnade rättfärdigas andar" i tron, hvilken oberättigade åtskilnad man måste göra, om man tror de förra vara endast församlingen på jorden och endast de senare de frälsta i himmelen. Liksom det endast är i tron vi kommit till "Gud," i tron vi kommit till "Jesus," i tron vi kommit till de "rättfärdigas andar," så är det ock endast i tron vi äro komna till den del af den i himmelen "före verldens grundläggning" uppskrifna församlingen, som gått hem före oss.
Icke lär väl det, att de hafva sina namn i himmelen, förneka, att de sjelfva, d.ä. deras andar ock äro der, hvilket ju vore detsamma som att antaga, tvärtemot Uppb. 3:5, att de frälstas namn utstrykas ur lifvets bok, så snart de sjelfva komma hem. Båda skarorna äro naturligtvis i himmelen och båda hafva sina namn der, ehuru somliga äro antecknade såsom tillhörande en skara och andra en annan. Den jemförelse, brefvets författare vill göra, är tydligt emellan det, "hvarpå man kan taga," hvartill ju äfven, den del af Guds församling, som är på jorden, hör, och det, hvarpå man ej kan taga, d.ä. allt det, som är i himmelen och som kan beröras endast med trons och hoppets hand.
Uti Uppb. 19:4 hafva vi åter denna församling såsom den andra skaran under de oss så kära vordna uttrycken "de tjugofyra äldste och de fyra lifsväsendena," som ropa: "Amen, halleluja!" Den tredje skaran i Uppb. 19 är troligen alla de, som blifvit förvandlade under vredestiden och upptagits. Deras ropande ljöd för Johannes såsom ett stort vattenfall, eller som om åskan hade gått, v.6,—så många voro de. De synas ej heller vara afundsjuka på den tidigare upplyftade brudskaran, utan de fröjdas i stället öfver, att bröllop nu skall firas.
Det är också passande, att just nu bröllopet firas, ty nu äro icke endast de heliga der, med hvilka "den gamle af dagar" redan under gamla förbundet "trolofvat sig till evig tid i rättfärdighet och rätt och i trohet," Hes. 2:19, 20, och hvilka väl nu få tjena som brudförare vid "lammets bröllop," nu är icke endast församlingen sjelf, sjelfva bruden der, utan äfven den antikristiska tidens martyrer hafva nu hunnit komma dit för att tjena såsom brudtärnor vid den högtidliga vigselakten. Änglarne få väl tjena, med sång och musik, allt aflöper "med lust och gamman," till dess att brudgummen tillkännagifver, att sjelfva bröllops_måltiden_ skall dukas på jorden och att han vill resa på en bröllopstur med sin brud, under hvilken han skall taga riket i besittning.
Äfven de, som inbjudas till gäster vid denna måltid, kallas "saliga." Dessa utgöras af alla de troende, som vi sågo ännu vara qvar på jorden, såsom de 144,000 på Sions berg, de i kap. 16:15, som uppmanas att "vaka," de i kap. 18:4, som uppmanas att "gå ut från Babylon," och de som frälsas, när Herren nedstiger på oljoberget. Dan. 12:12.