Es. 60:17 synes gifva vid handen, att jorden dä skall frivilligt gifva ifrån sig sin stora rikedom på ädla metaller. Genom de stora jordbäfningar, som inträffa vid början af de tusen åren, synes jordens dolda rikedom utan någon mensklig ansträngning komma till ytan: "Jag vill låta guld komma i stället för koppar, och silfver i stället för jern, och koppar i stället för trä," o.s.v. Så läsa vi.

Nu är det ofta smått om guld och silfver, särskildt då det gäller missionens sak. Då blir det annorlunda. Det kan understundom komma öfver oss en undran, hvarför Gud, som är så rik och som bor uti en stad, hvars gator till och med äro af guld, ej skär af ett stycke af en guldgata och släpper ned åt oss, eller hvarför han ej redan nu sänder änglar att proklamera det härliga evangelii budskap. Orsaken är den, att verlden skall besegras genom tron. Tron är segern, som öfvervinner verlden. Det synes, som om Gud ej skulle kunna på något annat sätt rättfärdiga sig inför satan än genom att visa honom, att han kan besegra verlden genom sina barns tro. Toge Gud till sin allmagt, skulle djefvulen alltid invända: "Detta är ingen jämlik kamp, allmagten mot vanmagten. Skall det vara en duell, må det vara en duell med någorlunda lika vapen."

Guds allmagt står oss till förfogande, det är sant, men endast i den mån, som vi tro; och jag blir mer och mer öfvertygad derom, att ingen framgång sker på jorden å andligt område, utan att något Guds barn trott Gud derom. Jag har funnit, då väckelser utbryta på platser, der inga troende eller endast halfdöda kristna finnas, att der för några år sedan lefvat ett Guds helgon på platsen, som trott för väckelse, och—så kom den. Låtom oss komma i håg detta, syskon, att verldens besegrande är beroende af vår tro. Och låtom oss flitigt använda detta starka vapen och aldrig förvånas öfver nederlag, om vi någon gång sticka det i skidan. Låtom oss ej heller någonsin lycka, att det är hårdt af Gud att tvinga oss att tro för hvarje ny batalj, utan må vi betrakta det hela såsom ett ärligt sätt att föra kriget emot vår arffiende. Under sjelfva vedermödans tid skola dock, såsom. vi redan sett, änglar användas att förkunna evangelium. Kanske de ock sändas på grund af de troendes böner.

Vidare synes det, att den patriarkaliska lefnadsåldern skall återvända. "Och derifrån skall man ej höra talas om något dibarn, några dagar gammalt, eller någon åldring, som icke har fyllt sitt åldersmått; ty såsom yngling dör den hundraårige, och den, som icke uppnår hundra år, skall anses såsom förbannad."

Metusalah blef visserligen gammal, ty han uppnådde en ålder af 969 år, men hans tal gick dock ej fullt upp till tusen år. Under de tusen åren deremot synes det, som om alla menniskor, med undantag af sådana, som synda och till följd deraf straffas med sjukdom eller död, skulle få genomlefva alla de tusen åren. Vi nämnde "synda," och någon torde förundra sig öfver, att möjligheten att synda förefinnes under denna härliga tid. Vi må då ihågkomma, att hela denna nu beskrifna härlighet dock endast är den jordiska härligheten, undersåtarnas tillstånd uti riket. Regenterna öfver denna lyckliga skapelse, d.v.s. de förklarade helgonen, hvilkas boning icke är på jorden, utan i den härliga staden, det nya Jerusalem, äro naturligtvis för evigt höjda öfver all möjlighet att synda. Det gifves nemligen en jordisk och en himmelsk härlighet under denna tidsålder, ett jordiskt och ett himmelskt Jerusalem, jordiska och himmelska regenter. Israel, som är jordens förnämsta folk och genom hvilket folk Jesus och hans brudeskara skola styra de andra folken, är då samladt i Palestina, omkring ett jordiskt tempel och uti ett jordiskt Jerusalem. Hes. 40-48. De lefva ännu i sina jordiska kroppar, ehuru välsignade med all jordisk och all andlig välsignelse, man kan tänka sig. Men högt öfver detta folk, detta tempel, detta Jerusalem, uti det nya Jerusalem, Uppb. 21, 22 kap., tronar Jesu brudeskara uti uppståndelsedrägt såsom de himmelska regenterna.

Uti hvilket förhållande nu de förhärligade skola stå till jordens folk, är en vigtig fråga för oss. Vi kunna allra bäst få någon lösning härpå, om vi tänka på Jesu förhållande efter sin uppståndelse (då han ju sålunda hade uppståndelsekropp) till sina lärjungar (som icke hade det). Det oaktadt kunde Jesus både vara deras lärare, profet, prest och konung. I Apg. 1:6, 7 se vi, huru han undervisade angående Israels rikes upprättande—han var då deras profet—af Luk. 24:20, huru han såsom prest välsignade dem, och af Matt. 28:18-20, huru han såsom konung befaller dem att utgå med fridens evangelium.

Vårt regerande öfver jordens folk består naturligtvis deri, att vi få vara medel till välsignelse för dem genom att meddela dem den himmelska visdom, som vi då besitta, genom att bedja för dem och välsigna dem samt genom att sätta dem i verksamhet att sprida, bibehålla och föröka den salighetskunskap, som vi då i fullkomlighet åtnjuta.

Att vi sålunda komma att, i likhet med Moses och Elias på förklaringsberget och i likhet med hvad änglarna göra nu, besöka jorden, är mer än troligt. Men att vi ej komma att hafva jorden till vårt hem, lika litet som änglarne hafva det nu, är också säkert. När jag var ett barn, ingick ofta uti mina drömmar eller önskningar det att kunna flyga och att kunna göra mig osynlig. När jag vaknade, hade jag dock alltid mistat vingarne, och min önskan att kunna osynlig genomresa verlden gick aldrig i uppfyllelse. Det är likväl möjligt att dessa, liksom så många andra af våra lyckliga barnaårs önskningar och drömmar, dock skola gå i uppfyllelse. Då vi få uppståndelsekroppar, skola vi kunna förflytta oss med långt större hastighet och lätthet än fågeln; och—rörande den andra punkten—vår frälsare visade sig och försvann efter behag från sina lärjungars åsyn. Han kunde gå igenom lyckta dörrar. Vi skola likna vår frälsare, våra kroppar skola blifva lika hans. Filipp. 3:21.—Ära vare Herrens namn!

Broder och syster! Du, som trånar efter att få vara till välsignelse för menniskors barn, du skall få vara det, redan här i smått och sedan i stort.

* * * * *