Så kan det ock vara med en del af våra slägtingar. Men att det absolut skulle vara så med alla, att de till den grad förhärdat sig, att all möjlighet till frälsning blir omöjlig, kan man nog ej våga säga. Det är ju möjligt, att bland de många juveler, som Herren skall plocka upp efter församlingens upplyftande, äfven skola blifva många af de troendes qvarlemnade slägtingar. Om så är, få de dock aldrig brudens härlighet och ej heller en naturlig död, utan måste dö genom "hals huggning," Uppb. 6:9; 20:4, eller (senare) på annat kanske qvalfullare sätt. Jag lemnar endast denna antydan, på det att tanken på slägtingarna ej må hindra någon att ropa: "Kom, Herre Jesus!" och—mena det.
Ack, att Herren Jesus finge väcka upp de troende öfver hela jorden till att göra upprop om en allmän bönevecka för att uteslutande eller hufvudsakligast bedja bibelns sista bön. Månne han skulle kunna motstå sin brudeskaras förenade bönerop!
Att ett påskyndande af Herrens tillkommelse är oss möjligt, framgår af Petr. 3:12. I stället för "ifrigt åstunden" hafva de flesta öfversättningar "påskynden," och att detta ej heller står i strid med talet om, att dagen och stunden är bestämd (nämligen i Guds allvetenhet), är klart deraf, att Herren Gud, när han af evigt bestämde dag och timme, just tog hänsyn till sin församlings större eller mindre villighet till att verka hans verk och till att inbjuda honom att komma igen, och bestämde tiden för sin ankomst just på grund deraf. Det är sålunda vi, som fördröja hans tillkommelse och ej han, vi, som kunna påskynda genom att verka och nu till sist genom att ropa: "Kom, Herre Jesus!"
Bästa sättet att vara vaken är dessutom att ropa: Kom! Bästa sättet att få de ogudaktiga att vakna upp ur syndasömnen är att säga: "Domaren står för dörren." Hören det, I ofrälsta själar, och I, som lemnat den frälsare, I en gång egt: Tänken I verkligen på att blifva med vid himlabröllopet, skynden eder då att med ens kasta eder till den frälsares fötter, som nu står med öppna armar för att mottaga eder! Låten honom sluta eder till sitt hjerta, så ovärdiga I kännen eder! Om I så gören, skolen I komma i beröring med det blod, som flyter från hans sida och som ögonblickligen renar från alla synder.
SLUTORD.
Reformatorn Martin Luther trodde, att Herren Jesus skulle komma någon påskvecka. Han bevisar på det sättet, att eftersom den patriarkaliska nådeshushållningen slutade i påskveckan vid Israls barns utgång utur Egypten, och eftersom den mosaiska slutade i påskveckan, då Kristus dog på Golgata, skall ock den kristna sluta i påskveckan.
Och ingen kan djupare än Luther gjorde längta efter denna dag. Se här några uttryck af honom, hemtade ur hans predikan på andra söndagen i Adventet angående domedagen:
"Fördenskull är det tillbörligt, att vi icke allenast med glädje förbida denna saliga dag, utan ock med hjertans åstundan sucka och ropa till vår Herre Kristus och säga: Du har lofvat oss denna dag att förlossa oss från allt ondt, o, så låt honom då blott komma, ja, om det vore i denna stund, och låt det blifva ett slut på denna jemmer." Och vidare: "Borde vi då icke dag och natt innerligt och af allt hjerta öfverljudt bedja och ropa till vår Herre Kristus, att han en gång ville slå till och i grund förgöra allt, på det att en gång detta skändliga väsende måtte upphöra och detta jemmerliga elände taga ett slut."
Från Australien har redan för några år sedan utgått en uppmaning att sluta sig till en allmän böneförening, hvilken der har sin upprinnelse, och hvars medlemmar lofva att dagligen bedja om Kristi tillkommelse. På samma gång, som det är skönt att dagligen bedja t.ex. de böneämnen, som Evang. alliansen årligen utsänder, har denna allians dock funnit för godt att uppmana till särskild bön under en viss vecka, nemligen den första hvarje år. Hvarför skulle ej de troende, förutom det dagliga bedjandet om Herrens tillkommelse, taga sig en särskild bönevecka hvarje år, tills Herren kommer, för att bedja derom. Påskveckan, uti hvilken den 69:de årsveckan slutar (nämligen på långfredagen, Dan. 9:25) voro dertill mycket passande.
Som jag vet, att personer af de mest olika läger uti Kristi kyrka i de nordiska länderna och från de lägsta ända till de allra högsta samhälls-klasser hjertligt instämma med mig uti denna uppmaning, vågar jag föreslå en sådan bönevecka påskveckan år 1898 att begynna redan palmsöndagen. Och ställer jag härmed en hjertlig uppmaning till troende prester, till predikanter, missionärer, evangelister, ledare af K.F.U.M. och K.F.U.Q., ledare af ungdomsföreningar, söndagsskolföreståndare, kaptener i frälsningsarmén, o.s.v., att i den mån de veta sig kunna sjelfva instämma i denna bön, de då må betona vigten deraf för de grupper af äldre och yngre, barnen icke att förglömma, öfver hvilka de hafva inflytande.