Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och åt honom blefvo gifna välde och ära och konungadöme, och alla folk o.s.v. tjenade honom." Det är detta "öfvertagande af riket," som är så träffande framstäldt för oss äfven i Luk. 19:11: "En man af ädel börd for till ett aflägset land för att öfvertaga ett rike" o.s.v. Det var detta rike, som satan erbjöd Jesus vid frestelsen i öknen, Matt. 4:9, men Jesus ville icke taga det ur satans hand, äfven om han hade fått det utan korsets bittra död. Han ville vänta, tills han fick det af sin fader.

Icke är det underligt, att den märkliga handlingen: "Lammet kom och tog bokrullen ur hans högra hand, som satt på tronen," förorsakar ett ändlöst jubel bland helgon, Uppb. 5:9, och änglar, v. 11, 12. Bruden visste, att om hennes brudgum blef konung, blef hon drottning, och de 101 millioner änglar, v. 11, visste, att om jorden blef eröfrad, skulle de slippa att se det myckna elände, de många brott, som begås på jorden, det myckna hån mot Herren och hans smorde, som de under deras tjenst på jorden "för deras skull, som skola ärfva frälsning," hade måst bevittna. "Allt skapadt" jublar, v. 13. Många kröningsakter hafva hållits på jorden, men ingen kan jemföras med denna, som vi snart skola få bevittna i skyarna. Lammet skall regera! O huru mycket vilddjursregemente denna jord fått bevittna ända sedan skapelsen: Ändtligen skall ett lamm bära spiran. Det heter egentligen "ett litet lamm," v. 6. "Det lilla lammet" tog boken ur hans hand, som satt på tronen. De, som skola regera med honom, må sålunda få lammnatur redan här, blifva milda, vänliga, tåliga, oskyldiga. Det märkliga är, att under det Herren kallas "lejonet" en enda gång i hela Uppenbarelseboken, kap. 5:5, kallas han "lammet," eg. "det lilla lammet" 27 gånger. Vill han icke dermed visa, att han icke vill tillmäta jorden en enda straffdom, ett enda lidande utom det, som är alldeles absolut nödvändigt för att eröfra jorden? Han ville så gerna slippa att visa lejontänderna och slå till med lejonramarna, men han måste, ty, såsom vi redan sagt, jorden måste eröfras till hvad pris som helst. Skönt är emellertid att se, huru nåd och barmhertighet under hela vredestiden erbjudas menniskorna och äfven huru, särskildt att börja med, stora skaror skola begagna sig af dessa Kristi ädelmodiga anbud.

TREDJE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring begynner.

Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.

I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och dock, huru skönt är det ej, att

det första inseglet

tros vara ett fredsanbud till de upproriska, som kanske ännu knappt hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen—eller kanske hos de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga ville jag uppbränna. Eller—man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre fred med mig!"

"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den hvita hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig "med manteln, doppad i blod," eller med, "det hvassa svärdet" och jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar den." Att han är beväpnad med båge och ej med svärd visar, huru han kan träffa sina fiender på afstånd. Många skola då falla Herren till fota, både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna länderna.

Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!" utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma, förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista kapitlet.