"Åh du mitt gyllne äpple. Det äro männen som lådsa krig. Sådant rör icke qvinnorna. Bry dig icke derom. Mitt silfvermoln, min gyllne fullmåne, ät dock denna sköna frukt. Lägg dig ned. Se jag skall berätta för dig. Inom några solhvarf kommer mannen som skall föra dig till din herrlighet. Du får ej vara blek och mager, då när du skall göra din lycka. Nå barn, se ej ut som om du skulle vilja gråta. Hvarföre skulle du sörja ditt fattiga hem? Du som far till idel dans och fröjd och juveler och glans".
Vali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: "Moder, säg mig, är då allt detta en så stor lycka?"
Den gamla släppte af förvåning fatet som hon höll i sin hand. "Vali, mitt hjerta, må Allah bevara dig, hvad skulle då vara lycka! Se, se, din gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror som går ut i kriget och kanske dödas der — och du, du behöfver, redan här i vårt fattiga hem, intet annat göra än sofva och göra dig goda dagar. Nå se, sitter icke gördeln om ditt lif, smärt och smidigt, att man kan omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det spänstigaste dun? Är du ej skön som fullmånen, ack du mitt barn, mitt öga! Huru skulle du väl tveka att icke blifva lycklig! Skall väl en mindre rik man kunna köpa dig? Nej, en drottning skall du blifva i det harem dit du kommer. Tror du din fattiga gamla moder skulle bära den sorgen att mista dig, sin ögonsten, för de penningars skull, som för dig skall betalas, nej alldrig, om icke det vore för den lycka som väntar dig. Min själ nedtynges dock af att du måste resa så sent på hösten".
"Moder, minnes du den unge fången som hade blifvit tagen i strid och sedan utvexlades ur fångenskapen. Han var hemma långt, långt härifrån, i ett land som jag alldrig hört omtalas; der det större delen af året är vinter och endast en kort tid grön mark. Der folket är så fattigt att det stundom äter trädens bark och der man är glad, att inne i kammarn få en liten stjelk att trifvas af vexter som här blomstra i hvarje skrefva. Och ändå tycktes han förakta ett lif, sådant du omtalar".
"Ack, du oförståndiga barn! En otrogen, en son af en hund! Och jag nekade dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och höra honom tala och berätta för barnen. Ja till och med hindrade ej när han lärde dig skrifva på papper. Och det är nu tre år sedan och du är nu fjorton år gammal och fullvuxna menniskan och borde ju förstå att ej tänka på en otrogens ord. Lägg dig nu bara ned och sof. En ung flicka skall alldrig tänka på annat, än att vara vacker".
Stormen for hvinande öfver svarta hafvets våg. Det sjudande vattnet reser sig till berg, topparna piskas sönder till yrande skum. Som ett spån kastas den lilla värnlösa farkost, som kämpar mot hafvets raseri. Finnes då intet menniskolif ombord? Hvilken last är så värdelös, att den vågas på svarta hafvets bölja, då vinterstormarna rasa och töcknen draga öfver sjön.
Fartyget är lastadt med rosor.
Sköna rosor. Tjuguåtta af Georgiens och Tscherkessiens skönaste rosor. Purpurrosor nyss, men nu liknande den hvita rosen från Damascus, som synes blott äga qvar ett återsken af morgonrodnaden, dröjande mellan bladen.
Men mannen, rosornas ägare, han är icke blek som lifvet, han är blek som döden. Mellan de sammanpressade läpparne framtränger en ed; det är hans egendom, som hotas af undergång.
Ensam på det vida hafvet strider den lilla Kaiken med stormen. Ingen seglare vågar sig denna årstid ut. Men just derföre är det lilla fartyget ute på färd, ty nu ligga äfven de ryska kryssarne i hamn, hvilka eljest jaga hvarje köl som, lastad med menniskovaror, hastar öfver vågen.