Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som en man stodo Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling. Men mäktigt frambrusade främlingarnes flod emot Suomis skaror, och längre och längre trängde främlingarne fram, och Suomis ynglingar störtade som tallar för yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred för främlingarne.
Kalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög en pil, bevingad, i ynglingens hjerta. Han föll, svärdens klang tystnade, stridsfältet lemnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; dödens flicka kunde icke lifva den fallne.
Se, då stod der en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla hufvud, från hvilket i rika vågor nedföll de hvita lockarnes flod. Sakta sväfvade mantelns rika veck för den nattliga vinden, alfvar thronade på den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den skönt formade munnen öfver det rika skägget.
Fram gick Kalmatar emot den höge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det öde Manala. Skola maskarne föröda denna kropp, den skaparn gjort så fast som berget, så skön som dagens sken?"
"Jungfru" sade den höge, "du är en Manala dotter!"
"Fader" svarade jungfrun ödmjukt sänkande sitt hufvud, "mitt hem var i Manala, men din sång gaf mig i kärleken ett skönare hem. En gång förr har du återgett honom lifvet med din sång, den alltförmående; Fader foga ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras till mörka Manala".
Den gamles blick höjdes då han sade: "Tuoni jungfru, äfven min makt viker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare än sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är ordet".
Den gamle gick, och i natt och sorg stadnade Kalmatar, ty hon visste icke hvar hon skulle söka honom som kunde hjelpa.
Men ur fjerran hördes en sagta sång, en bön till den högste i himlen. En stjerna blickade klar från fästet och Kalmatar nedsjönk på knä, men hon bad icke, ty hon kände ej bönens ord.
Och i det hon knäböjde, då kom han den Mäktige för hvilken den gamle måste vika.