Slumrade qvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.
En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes det.
Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta. Deraf blir perlor, med hvilka himmelens salar prydas. Andra englar hemta ock prydnader, rubiner af hjertblod, gjutet för fäderneslandet; smycken af modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för himmelen, hvar och en efter sin art. Men, qvinna, du betalar trögt din gärd. Se huru få droppar synas på rosen. Tider hafva funnits, då äfven du erlade fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag har haft tålamod med dig. Qvinna, tror du, att du ensam må undandraga dig? Skynda att fylla äfven ditt mått af tårar."
I en skål af demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan försvunno i botten, så ringa syntes de.
Qvinnan knäföll i bäfvan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot jordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar gälda, att mitt hjerta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar, ack då svigtar min själ".
"Se", sade engeln, "måttet måste fyllas, ännu felas mycket".
Än en gång bäfvade qvinnan: "Ljusa engel, låt mig vandra genom tiden, för att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt mig söka, kanske finner jag någon tår, som fallit obemärkt, hvarmed jag kan fylla något af måttet. För litet deraf har jag ännu skattat, för att jag ensam skulle förmå att fylla skålen". Hon blickade upp, för att läsa engelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle darrande öfver vattnet och nådde hennes öga, och engeln var försvunnen.
Men se, hennes hjerta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till jorden fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet vid polen? Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land?
Snöstorm rasar öfver tundran. Ej kan ett menniskoöga öppna sig, att se dess brusande hvirfvel. Lättare går båtens väg genom ishafvets vilda våg; då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram genom snöns vågiga afgrund. Främlingen skall resa öfver tundran. Det går ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Hvar skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begrafvas af snöstormen? Skola de uppätas af vargarne?
Litet rök synes på snöhafvets yta, på en drifvas spets. Derunder finnes en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.