En saga om Vreden.
Vet du hvad vrede är? Jo det är en hel knippe dolkar och svärd, fina, skarpa, hvassa och osynliga. De finnas just invid menniskohjertat, vid somliga hjertan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, hvassa och skarpa mera än om de vore smidda af det finaste stål, hos andra likna de blott små knappnålar, ja hos några till och med endast agnar. De ligga helt tätt tillsamman, lika bladen i en pennknif med många bett och inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott ett helt litet rum, och der sammanhållas de af en stark klämmare från hjertat. Men när hjertat kommer i sådan svallning att klämmarn rubbas, då springa fjädrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring till tungans spets, till ögat, till handen, ja till hvarje kroppens del, och derifrån ut i verlden.
De såra, de sticka, de mörda blindt hvad de träffa, men vi som utsända dem, vi märka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så länge att de spända nerffjädrarne slaknat, då falla de åter småningom tillbaka, hvar på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast öfver dem.
Men, ser du, det händer ändå att mången stackars qvinna märker sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt öfver att de hvassa vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men hvad förmår hon, den svaga, hvad förstår hon, den olärda, af deras konstiga mekanik. Men hon sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon länge arbetat med dem, måste de jemka sig in på sina bestämda rum och klämmarn griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och hon känner då åtminstone åter sig vara qvinna.
Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.
Liljekonvaljen.
Har du sett den största och skönaste bro, som leder öfver ett vatten? Har du kunnat stå deruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa bron, upprätt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet å ömse sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast omkring en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera sidan nedstörta i den skimrande grafven?
När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring öfver hela landet, och de vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då log den gamle gladt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle, långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som ikorrn, lång är vägen rundt om sjön, bro behöfves", och se: nu sjöng han Pungaharju det sköna, öfver Puruvesis vatten det klara.
Har du sett björkarna och granarna som vexa öfver hvarandra på brons båda sidor? Icke vexa de dock på hvarandras toppar, fast det ser nära så ut, der de stå i branten öfver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets klarhet, velat plocka de blänkande hvita stenarna och musslorna i sjöns botten, der de ligga på flere alnars djup under vattenytan?
Nära midten af näset står en björk, den står der så glad och blickar öfver den vida sjön. En sakta vind far öfver åsen; den lyfter björkens mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan af höjden, ned i det glittrande vattnet, der små silfvermoln segla på det blå djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.