"Fria haf, fri som du är Wainahée, emottag henne i ditt sköte".
Wainahée sjöng ej mera; men ännu sjunger hafvet sin dödssång öfver hennes graf i dess djup.
Oleandern.
Har ej vexten lif, har ej vexten känsla? Man gråter vid berättelsen om en menniskas lidande, man anser det värdt att skildras och målas; men blomman lider, och hvem skänker henne en medlidsam blick.
Min moder var ett stort, skönt träd, dess präktiga, hvita blomklasar höjde sig rika och doftande öfver Callor, Heliotroper, Cactéer och en hel verld af små vexter, som stodo vid hennes fot och äfven vid hennes sida, ty de stodo radade högre opp och lägre ned på ett blomsterbord.
Glad vexte jag i min moders hägn och blef allt större och tänkte: Ack hur roligt skall det icke bli den dag, då äfven jag får bära blommor. Hvad jag skall dofta, huru skära och rena skall jag icke bibehålla dem i sin hvithet.
Men en ung flicka kom och slet mig från min moder. Jag gret, och alltsom hon bar mig bort, droppade mina tårar på hennes hand. Hon märkte det och skyndade att ställa mig i vatten.
Ryckt från mitt hem, hvad kunde jag annat, än bjuda till att blifva vext på egen rot. Det lyckades mig, och snart stod jag ung, förhoppningsfull och lefnadsfrisk i flickans fönster. Och åter började jag tänka på den tid, då jag skulle få bära hvita doftande blommor. Men ack, min vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles. Hvem tänker på en stackars vext, då man har sin paryr att lägga på hjertat, hvem bryr sig om att vattna en blomma, då man skall på bal.
Jag trånade och orkade ej vexa. Jag saknade mitt lifs källa, det klara, friska, lifvande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe deraf, jag sörjde och egde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig. Slutligen glömdes jag, i en mörk vrå, två hela veckor utan vatten. Förtorkad och bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jemnåringar, vårdade af vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla af lifskraft och ungdomsmod. En gammal qvinna tog mig i sin vård. Hon skötte och ansade mig, och än en gång lefde jag upp, fast icke mera i friska, raska former, blott i små sjukliga grenar.
Men qvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon bortskar de dåliga skotten och hägnade de bättre och, se, ännu en gång började jag lefva och sträfva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att äfven jag skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än ett qvarter hög.