"Sindbad, o min herre, din maka är utskämd inför hela vår stad. Kan du lefva lycklig vid hennes sida och kan jag sjelf vara lugn? Ack, jag ville ju vara verldens perla för att vara god nog åt dig, och hvad är jag nu, ett orenadt kläde".
"Miriam, Miriam, är jag dig icke nog, att du skall bry dig om en dåres prat, och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej lefva lycklig det oaktadt, då du äger min kärlek?"
"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig är ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig. Lofvad vare Allah och Profeten, jag har dig åter och hvarje sorg är nu som strömolnet der i fjerran".
Tre som flyttade till Sverge.
Hvem var då "stora Bremer?"
Ja, så mycket jag vet om henne, skall jag berätta. Jag såg henne, när jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension. Gamla fröken de la Walle hade lemnat skolrummet för att emottaga en visit, och större delen af eleverna hade emellertid sprungit opp på det just invid belägna Wuoriberget. Det var nemligen i Åbo, och på den tiden ingenting ovanligt, att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina nöjen, under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet litet på tok; sålunda nemligen, att när den vilda skaran af små flickor skuttade utför bergets brant, föll en och stötte sin näsa. Häröfver hopsattes genast en särdeles roande visa om huru: "Gässen gingo på berget, Och syntes ända till Sverget; Men när de skulle komma ner, Stötte de näsan mot en sten" o. s. v.
Var det "stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon satte mig ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra liten var hon visst till att få heta stor, men "lilla Bremer" var ännu mindre. Stora Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen "lilla Bremer" med.
Många år derefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd öfver tvenne verldsdelar. "Stora Bremer" tänkte jag.
Åter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn nämndes nästan endast för att hånas. Och "gässen gingo på berget" och plockade i hvarje liten svaghet, de lyckats upptäcka hos den ädla, och skreko sen deröfver.
Några år efter det jag såg "stora Bremer", fick jag följa med på ett caffe. I huset, der sällskapet samlades, fanns en elektricitetsmachin. Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men lifvad och road af att experimentera.