"Vissna icke unga skogsblomma: djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt skulle höfdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida. Oikameonna kan hjelpa".
"Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, hvem vårdar den späde, om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår? Hvem skall plocka blommor åt den gossen, hvem skall se på honom med moders ögon, att han må vexa till en stor krigare?"
"Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga qvinnan skall plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den späde till krigare".
"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon lefde länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock Oikameonna var stark, hon lyfte åter sitt hufvud".
"Lilameha se, många vintrar hafva sen dess gått öfver fälten, och nu bär åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjerta åter. Det är åter Oikameonna, som krossar Wischtonnohs majs, det är hon, som reder hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det är den stolte, sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden; det är hon, som skall följa honom, när han går att jaga på de rika jagtmarkerna hos den store anden; det är hon, som der skall tjena honom och utvälja åt honom de saftigaste delarne af hans ståtliga byte".
"Lilameha, du unga, också på den gamlas lockar hvilar kransen vackert, blott glädjen blommar i hennes hjerta!"
Elas frågor.
Hon var ännu icke född, men hon stod vid himlens rand, nyfiket blickande ned på jorden, der hon skulle börja sin bana, och skakade på vingarne, otålig öfver hvad hon såg.
"Ela hvad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut", frågade hennes ledsagare, en engel, som genomgått pröfvotiden på jorden och längesedan återkommit.
Jag ser mycket som är vackert, men också mycket, som icke är så. Jag förstår det ej.