Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek och det lilla hufvudet sjönk, med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet, ned mot den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.
Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så nära i vattnet.
"Sjöfru du, sjöfru du", ropade hon bort öfver den blånande sjön och från fjerran svarades henne liksom med hotande röst "du, du".
"Ja, ja, du är stolt du", gycklade åter den femtonåriga "och likväl måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem; springa bort och vara fri — fri".
De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades "fri, fri", från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista "fri" bortdog helt sagta susande öfver vattnet.
Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande intränger emellan de höga klippväggarne, på hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till fem rader vexa öfver hvarandras toppar, så att solens öga endast vid middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten, rörde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.
Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: "Ja, susa du, susa du" och sjungande med klar röst fortsatte hon:
"Tro ej att gossen den fria skall fånga!
Foglarnes sång och blommornas ånga,
Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska…"
Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken spred en isande kyla öfver hela hennes varelse; i hennes bröst kändes en stickande smärta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp, med en besynnerlig klang, ned i vattnet.
"Hu", ryste den unga flickan "hvad är detta, icke ville jag dock dö", och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång "älska, älska", svarade i närheten, "dö, dö", ännu en stund, till dess det första ordet upphörde att ljuda och endast "dö, dö, dö," skållade kring nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.