Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar och sade: "Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lemnat, har jag nu mitt bästa här. Men större är ock derföre nu min fruktan att Konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och mäktiga".
"Nu rädes jag intet mera", sade Maheli, "sedan jag återsett min herres ansigte. Herrans hand skall beskydda oss".
"Herren skall icke öfvergifva sitt folk. Han kan väcka upp en försvarare af sådana som detta barn, om honom så behagar", sade Judith.
Och Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden allt mera och förstörde vattenrännorna, och satte vakt vid brunnarna, och när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blef stor jemmer i staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket klagade och ville gifva sig åt Holofernes.
"Men då stod Ozias, deras furste, opp och gret och sade: Käre bröder, hafver dock tålamod och låter oss ännu i fem dagar förbida hjelp af Gud".
"Om han ville bevisa oss nåd, och sitt namn härligit göra".
"Varder oss i dessa fem dagar icke hulpit, så vilja vi göra som j bedit hafven".
Och Achior gick till Maheli och förtäljde hvad öfverenskommit var, och han sade: "Inom fem dagar skall staden öfverlemnas åt fienden, om ej hjelp kommer, och hvadan skulle den komma? I östan och vestan finns ingen, som skulle våga stå emot konung Nebukadnesar".
"Herren Israels Gud", svarade Maheli, "mot honom äro jordens konungar som stoft och deras makt och herrlighet en flägt!"
Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade:
"Judith, o min syster, låt icke honom blifva gifven till spillo".