Jag tänkte i min ångest, Herren hafver förskjutit mig, hans öga hvilar icke på hedningarnas stad och han hafver lemnat mig i mörkret, men se då uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och klara källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se, då bjöd han stormvinden, att den tog mig på sina vingar och förde mig till ljufligare ängder. Och då jag bäfvade att jag skulle försmäkta af törst, se, då beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina gårdar, att jag hos Herrans folk må lefva och i mina fäders land få dö; och han hafver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande".
"Nå så sluta då en gång", skrek argt en hvass röst och, paff, small locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade opp och stod och vickade deruti.
Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden fortfor ännu.
"Hvem galar och skriker här!" sade åter gubben, "kan man då aldrig få vara i fred? jaså, är det ni snäckor der, som hålla oväsendet. Hvad skriken j efter?"
"Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhafvets konung", svarade den ena af snäckorna. "Han har sändt oss hit, för att få höra budskap från sina anförvandter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att lita på sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss huru de lefva här".
"Ack", sade den hufvudlösa damen, "hvem är den potentaten? Jag mins ej att det någonsin kom sändebud från honom till vårt hof".
"Han är den mäktigaste af hafskonungarne. Ett präktigt hof, ett rikt och folkrikt vatten".
"Folkrikt land?" frågade en röst.
"Nej vatten. Försök att räkna söderhafvets vågor, då får ni veta hur talrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord talas der aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara öfver hafvet, ni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas kraftiga, vackra ord, med lifliga åtbörder och hög röst om kung och folk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton, vid stranden, just då de hålla på att slumra? Har ni hört hur ljuft de då sjunga, huru smekande i deras vänliga samtal. Man har talat om Sirenernas sång för att locka sjömännen i hafvets djup; nej icke för att locka ha de sjungit så; men de hafva talat vänligt till de förbifarande, och deras toner hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de veta att dessa ej kunna bära det. Ljufligt att bo i hafvets krystall, skönt i dess lunder af korall, herrligt dess språk, det heter sång."
"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De helsa hvarandra med vänskap. Atlantos sonason är den sjö som svallar här utanföre. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon, men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening. Och Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot hafvet, men en talrik vakt af landtandar stå med sköldar och spjut af tall och gran och stänga till och med åsynen af den älskade. Och hon sjunger klagande sin sång, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vågor med storm mot landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att menniskorna sett deras längtan och deras kärlek, och att de skola bekriga landet för att förena de båda älskande. Så lydde sagan på söderhafvet.