Då skalf jorden, Pompej skakades på sina grunder. Hastigt sprang hon opp, tog sina begge barn på sina armar". - - -

Ett förskräckeligt brakande afbröt berättelsen. Jag sprang opp förfärad.
"Ha, ramlar Pompej?" ropade jag förvirrad.

"Åh nej, bara spiselkransen", svarade min värdinna, som hastigt inträdde skrämd af bullret. "Nå det var ledsamt nog ändå. Hvad du måtte blifvit skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa dig, utan gick bort. Få se huru det gått med alla småsakerne der på kransen?" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var blefven aska. Vi började leta bland marmorbitarne. Af Chinesen återstod endast nacken och det nickande hufvudet, resten var i smulor, äfvenså sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den hufvudlösa damen vände sig, då man drog på tråden, lika sjelfbelåtet som förut för sin spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med hucklet. Allt tittade hon lika förnöjdt åt sidan, men ack, hennes spegel var sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte jag att mitt glasöra fallit i golfvet, förmodligen då jag sprang opp i skrämseln, och det låg nu krossadt i otaliga bitar.

De vackraste händerna.

Det var engång sex systrar. De voro alla en förnäm herres barn, men nu var den förnäme herrn död, och de sex systrarne lefde ett fattigt och svårt lif i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra af de fem äldsta fröknarna suto dagen om vid fönstret och tittade utåt vägen, och suckade när en grann vagn for förbi; den femte satt alltid för spegeln, ty de hade endast en helt liten spegel, och derföre måste de tura om att få begagna den. Den, hvars tur det var att få sitta för spegeln, hade då också alltid rättighet att begagna alla grannlåter, som funnos qvar sedan bättre tider, för att pryda sig med och laga sig grann. Men när en annans tur kom att få sätta sig för spegeln, då måste alltid den, som sutit der förut, kläda af sig alla grannlåterna och lemna dem åt systern.

Ibland tog någon af fröknarna också en virknål i hand för att virka på ett grannt band eller spets, och det såg så förnämt ut, när hon satt så fin och stack ett stygn då och då, men det var förskräckligt, hur tråkigt det var ändå.

Men Sabina, sjette systern, hvad hade hon då för sig? Jo, hon sopade och städade och hjelpte gamla Greta, fröknarnas enda piga, stundom i köket, stundom att sköta den lilla trädgården, stundom till och med att se om kon, när Greta måste vara borta vid någon annan syssla. Och Sabina sjöng och trallade dagen om, och sprang glad som en fogel omkring, under det systrarna suto inne och hade tråkigt. Och hur Sabina arbetade och var snäll, så räckte afkastningen af det lilla landstället så till, att hon alla dagar hade åtminstone en rätt mat att ställa framför systrarna. När qvällen kom, då satt alltid Sabina inne hos dem och sydde så tätt, stygn efter stygn, som om nålen brännt hennes fingrar.

Men systrarna sade ofta emellan sig: "den Sabina, den Sabina! ack hvilken skam komma vi icke att få af henne. Det synes ju tydligt, att det aldrig blir herrskap af henne. Alla hennes anlag äro bara piganlag".

Och Sabina skrattade och menade: "bli ni alla förnäma fruar, så får jag väl tjenst hos någon af er då". Och lika flitig var alltid Sabina, och sprang aldrig till fönstret att se på de granna herrskaperna, som foro derute, utom när den unge prinsen red förbi, då gömde sig alltid Sabina vid köksfönstret för att ändå få litet se på den ståtliga och rara unga prinsen; men det talte hon ej om för systrarna, ty hon ville bara se honom, men icke tala om det.

Men årena hade allt gått fram, och ännu hade fröknarna inga friare fått; det var underligt, ty de voro rätt vackra allihopa, och hade isynnerhet alla så genomfina och vackra händer. Dem ansade de också af all förmåga och föraktade alla, som hade grofva händer, ty det syntes ju, att de voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla händer; och deras egna voro så adeliga och fina, så det var makalöst. Men lilla Sabinas händer de voro nu allt sisåder litet sträfva ibland, fast de voro mjuka och goda som bomullskuddar, när hon vårdade någon sjuk, eller eljest vänligt smekte någon.