Sabina gick vänligt fram och sade: "monne vi ej borde vända om, vi få visst regn"; men i detsamma började det redan regna så starkt, att prinsen bjöd fruntimmerna stiga in i en liten jagtkoja i skogen, tills ovädret skulle gå förbi. Men ovädret gick ej förbi, utan det hällregnade, och åskan gick allt värre, och fröken Melicerta var så fin och skrek och gömde hufvudet i sina vackra händer för hvar skräll, och gret och låg matt på tältsängen med händerna lagda på vackraste sätt.
Men nu blef det middagstid; prinsen visste, att det fanns thé uti ett skåp och Sabina fäste nätt sin näsduk framför sig, tände upp eld, kokte thé och bjöd ikring med skorpor ur skåpet. Och fröken Melicerta åt rätt raskt, fast hon var så rädd att hon ej skulle få ned en bit. Men så klarnade vädret, och alla gingo nu hem, och så var den promenaden slut.
"Hvad jag måste skämmas för den Sabina i dag", sade fröken Melicerta vid hemkomsten; "ja, prinsen skulle bestämt friat till mig, men när han såg huru Sabina var som en kökspiga och ändå kallade mig syster, så ville han väl ej ha en köksa till svägerska".
"Ja, jag tar bestämt icke Sabina med mig", sade fröken Melladora; men, sådan harm, hon träffade alls icke prinsen.
Fyra långa dagar hade nu fröken Rosimunda nödgats vänta, att det skulle bli hennes tur; hon som var den yngsta och vackraste af fröknarna. Nu fick hon änteligen gå. Och hon hade sytt så många garneringar och grannlåter på hvita similéklädningen, att man knappt kunde känna igen den. Hon gick så nätt och fint och trippade i sina små trånga skor; och hon måste ta Sabina med sig, för att leda henne ibland, när skorna klämde så hårdt, att hon ej kunde gå annars. Hon hade klädt sig så länge, och sen gick det så långsamt att gå i de trånga skorna, att det började mörkna redan, när fröken Rosimunda kom med Sabina i kungens trädgård. Och nu kom prinsen dem till mötes och förde dem så artigt omkring; och bäst det var, började granna lampor att tändas i alla träd och präktiga lusteldar och fyrverkerier lysa på alla håll, och fröken Rosimunda gick så lycklig vid unga prinsens sida, och hennes fina händer skimrade ännu hvitare och finare i lampskenet.
Bäst hon nu gick och tänkte på all denna herrlighet, som hon skulle bli herrskarinna öfver, såsom hon hoppades, så märkte hon ej att hennes florsgarnering fladdrade emot en lampa och började brinna, och inom ett ögonblick stod hon omgifven af eld på alla sidor, ty hela hennes granna drägt stod i låga och fladdrade för blåsten. Dock, länge räckte det visst ej, ty i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort var faran förbi för Rosimunda.
Similéklädningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu värre var, att Sabina stackare hade brännt sina händer, så att de voro alldeles fulla med blåsor och sår.
Nu kom straxt kungens egen läkare för att förbinda henne, och prinsen kysste de sårade händerna och sade: "min ljufva Sabina, så du har blifvit illafaren, för att jag icke släckte sjelf, utan ville se in i ditt hjerta. Se dock, huru vackra äro icke dina händer", och så vände han sig till kungen och hela hofstaten, som just kom ned i trädgården och sade: "Nu har jag funnit den jungfru, som har de vackraste händer, och vill hon bli min brud, så sen j här den, som skall blifva det".
Suomiqvinnan på Saimaudden.
Länge, länge, för många hundrade år sedan, då Finland ännu icke hade kommit under svenska väldet, då stod på en udde i Saimen en ståtelig gård, och der bodde en slägt af det gamla Savofolket, stolt och mägtig. Mången strid hade männen af denna ätt utkämpat emot Hämäläiset och Karjalaiset, och månget härjningståg hade de utfört ända långt bort åt ryska sidan; men nu hade en annan, en svårare fiende uppstått att strida emot, nemligen Svenskarne, de stolta, öfver hafven komna. De kämpade med korset och svärdet, de kämpade med ordet, och för dem dukade småningom Suomifolken under. Men ätten på Saimaudden stod ännu fast, den trotsade svärdet, den trotsade ordet, den trotsade korset.