Jag har aldrig haft äran besöka den famösa Nischni-Nowgorod marknaden, men antager att salutorget i Port Elisabeth är en kopia däraf, om äfven typerna äro andra och olika. Kineser fallera emellertid ingalunda.
Kuriösa voro de med 25 à 30 åsnor förspända landtmannavagnarna. Unga indiska flickor sålde blommor och krimskrams. Hvad herrar ryssar, som äro svaga för zigenerskor, skulle hafva njutit af anblicken utaf dessa mjuka, vackra fruntimmer och hvilka förvisso i sitt hemland innehade en högre rangklass än det därur utkörda zigenarfolket. Vanliga indozigenartyper sågos också. Trasigt klädda, voro inderna dock öfversållade med ofta dyrbara smycken.
Men infödingen själf "massa nigger!" Jo, han var säkert ej frånvarande. Tvärtom — han var mycket talrikt representerad — ifrån djupaste ebenholz till skäraste ljusbrunt — nästan som färgbrytningen på Knysnabärgen. Dessutom albinos och en eller annan s.a.s. strimmig eller prickig.
Jo — det är mig en lefnadslustig nationalitet den svarta. Visserligen äro negrerna löjligt nervösa eller — ha' de inga nerver alls. Huru "dåm" pladdra och skrika, gestikulera och grina, i det deras ögon stå ut som på en kräfta. Så farliga äro negrerna i det hela taget icke. Godmodiga och äfven älskvärda — riktiga svarta fransmän. In i landet äta de visserligen upp hvarandra och hvem som hälst, men det är fel i uppfostran. Annars är hottentottskan liderlig och kaffern hämdgirig. Hottentotten håglös till ytterlighet, medan kaffern ofta är girigt snål och listigt beräknande. Det hafva vi föröfrigt redan talat om ett par gånger, men vår traktan är att grundligt påpeka olikheten mellan dessa nationaliteter.
Hvardera sorten super ohyggligt. Allt det där kan ju vid tillfälle slå in på människor af hvad kulör som hälst och orättvist vore att icke erkänna det negergentlemän t.ex. i Nord-Amerikas Förenta stater på intet vis gifva efter hvita sådana. Ofta nog äro de mera hyfsade och godhjärtade än snuskiga, endast money sökande Yankees.
Vinkelrät emot stranden och Main-Street leda Drottning och Prinsesse gatorna med deras af träd beskuggade, till hälften undandolda, i villastyl uppförda hus bort till Fängelset och den vackra parken St. George, hvilken något stel med springbrunnar och lawntennisplaner frekventeras af la haute société och framvisar bilder ur high life.
Den i Main-Streets andra ända befintliga Alfredsparken är af äldre datum, har en treflig, gammal tysk trädgårdsmästare, lummiga träd, vackra blomsterrabatter och utsikt öfver den låga sandiga stranden och öppna hafvet. Alfredsparken — namnet ett minne af hertigen af Edinburghs besök på 60-talet — syntes mig åter med sin kägelbana och danspaviljong egnad åt folknöjen. Fann min förmodan korrekt, då jag vid utgåendet mötte några engelska soldater i röda uniformer, arm i arm med tjänstepigor — svarta —.
Åter och åter Brunnsparken och Hesperia i Tölö. Publiken visst en annan, växtligheten yppigare men krogarna lika — dyra.
Jag hade genom M. Nybergs benägna protektion fått mat och logis — i ett lider — på ett öfverfyldt boardningshus hos enkefru K:n, men föredrog att tillbringa de lediga aftontimmarna hos M.N. själf. En viss fasa för enkefruar hade fått makt med mig. M:rs K:n visade sig visst mycket vänlig, men hade blott ett öga, var litet sned, öfverdrifvet korpulent och talade med hes röst. Erhöll den fixa idén att hennes enda öga hvilade på mig med ett egendomligt, svärmiskt uttryck… Altså, jag lunkade uppför den branta Hennley road, upp till M.N. Han bodde ganska nätt och njöt af en treflig utsikt.
Fotografier af Helsingfors och Polisgevaldigerns berättelser af V. Pettersson lägo på bordet framför soffan.