Han var nästan dödstrött, men detta var i alla fall oändligt mycket bättre än föregående natt, ty nu visste han icke allenast var hon var, utan hon sov helt tryggt på hans egen favoritplats. Hopkrupen på grenen betraktade kardinalen henne noga. Han tyckte, att hon var fulländat vacker. Hon var visserligen rufsig, men hon kunde ju göra toalett. Några fjädrar voro borta, men de skulle snart växa igen. Hon utgjorde en hjärtevärmande syn, varpå kardinalens kärlekskranka själ frossade varje gång en irrande månstråle smög sig fram mellan vinlöven.
Den ena vågen efter den andra av öm passion böljade genom honom. Halva natten kuttrade han nästan ohörbart sin ljuva kallelse till henne: »Kom hit! Kom hit!»
Följande morgon, då rödhakesångarna förkunnade dagens ankomst nere vid den glittrande floden, spratt hon upp ur sömnen; men innan hon hunnit besluta sig för, åt vad håll hon skulle fly, upptäckte hon en präktig, aptitlig mask, som lagts på grenen helt nära henne, och stannade mycket förståndigt kvar för att frukostera. Sedan flög kardinalen ner till floden och badade. Det var en sådan förtjusande lek, och vattenplasket ljöd så uppfriskande upp till den trötta och nedsmutsade fågeln, att hon ej kunde stå emot sin längtan att doppa sig några tag. Då hon var våt, kunde hon inte flyga så bra, och han passade på tillfället att räta ut hennes knäckta vingpennor, hjälpa henne att göra toalett och ge henne några extra smekningar. Han visade henne vägen till sin favoritplats, där han brukade ta solbad, och följde efter bondens plog på åkern, tills han hittade en stor, läcker skalbagge. Han nappade av dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna och räckte henne den med en behagfull rörelse. Han blev så förtjust, då hon tog den ur hans näbb och stannade kvar i sumaken för att äta upp den, att han slog sig ned i en törnbuske i närheten, där en vild convolvulus med sina snövita blommor utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. Han sjöng den gamla bönfallande sången så som han aldrig hade sjungit den förr, ty nu var hans hjärtas bävan blandad med en skymt av hopp.
Han sjöng om och om igen, avrundade varje ton, lät den svälla ut, böjde sig fram mot henne med förledande ömhet, bländande henne med sin strålande skönhet, medan han gungade av och an för att tilldra sig hennes gillande uppmärksamhet, och allt vad han lidit och allt vad han hoppades på lade han in i sin sång. Just då hans hjärta började svälla av vemodig misströstan, uppfångade hans lyssnande öra det svagaste, blygaste svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast ett milt bönfallande »tjok» från sumaken. Han avbröt sin sång i ett utbrott av triumf, som var nära att kväva honom. Försiktigt hoppade han från gren till gren emot henne. Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne långsamt, och under över alla under! med trötta ögon och skälvande vingar räckte hon honom sin näbb till en kyss.
Vid middagen den dagen sade bonden till sin hustru:
»Om du vill höra den vackraste sång, Maria, och se det lustigaste du någonsin sett, så kom med mig till rågångsstaketet och titta på hur han bär sig åt, den där rödfinken, som vi hörde häromdagen.»
»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så sällsynta, att jag behöver gå långa vägar i det här slaskiga väglaget för att titta på en tocken», svarade Maria.
»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», sade Abraham, »och du har aldrig sett en sån rödfink som den här. Han är lika stor som två vanliga. Han är så röd, att var buske han slår ned på tycks stå i brand. Det är alldeles säkert att någon har rått om honom, och han tar mig för den mannen. Jag kan med lätthet komma honom så nära som tre alnar. Han är den vackraste fågel jag nånsin har sett, och vad sången beträffar, så har han slutat med väderleken, och i dag bjuder han folk på sitt inflyttningskalas. Han har varit där ensam i en vecka och sjungit alldeles överdådigt vackert, men i dag har han fått sig en liten fru, och han är lika uppspelt som jag var på min tid. Jag är riktigt rädd, att han skall spränga strupen.»
Maria fnös till.
»Nåja, kom inte med, om du är trött, mitt gull», sade bonden. »Jag trodde det kanske kunde roa dig. Mig har han gjort riktigt gott. Jag har blivit så smidig i alla leder, att jag nästan ertappar mig själv med att springa uppför fåran, och sedan går jag helt långsamt ner till staketet, för att få vara nära honom så länge jag kan.»