»Det var just meningen, att de skulle läsas och förstås! Från landsvägen, som går förbi stugan där uppe i backen och ner till floden, från den bortersta gränsen av det här åkerfältet ner till stranden, räcka mina ägor, och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. De ha särskilt gällande kraft i juni, då varannan buske och gräsrugge hyser en ung fågelfamilj, och alla andra tider också för resten. De ha till uppgift att hålla lagens föreskrifter vid makt och befordra skyddet av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog klokast i att lägga märke till, att jag inte är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att tillvarataga mina rättigheter mot vem det vara må.»
Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, då han frågade: »Anser ni det som ett lagbrott, om en man helt enkelt går över edra ägor och följer rågången för att komma till en väns lantgård?»
»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans lättnad gjorde honom helt hjärtlig. »Naturligtvis inte. Var så god och gå på bara. Jag ville bara fästa er uppmärksamhet på, att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.»
»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara fåglar, det kan jag försäkra er», svarade jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring på, varför jag går med bössa i juni månad, så tillstår jag, att jag hoppades skjuta en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, att till och med det är otillåtet på edra ägor.»
»Nej, för all del», sade Abraham, »så oresonlig är jag inte. Är det fråga om sjukdom, så gläder det mig, om ni kan träffa på en ekorre. Allt vad jag ville var att få klart angående fåglarna. Lycka till, god jakt ... och adjö!»
Abraham sneddade över åkern till Nancy, men han vände sig om flera gånger för att titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren vek av och gick nedåt flodstranden till. Han såg honom lämna staketet bakom sig och försvinna i snåret.
»Han går rakt på sumaken», mumlade Abraham. »Jag var sannerligen en dumbom, som inte följde med honom förbi det stället. Men jag förklarade det ju så tydligt och klart för honom, och han lovade ju, att han inte skulle röra fåglarna.»
Han lösgjorde Nancy och styrde för andra gången kurs mot sumaken. Han hade plöjt omsorgsfullt med uppmärksamheten delad mellan hästen och sädesfältet, men halva fåran blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till kardinalens bo liksom förhäxade, och hans händer darrade av högst olämplig sinnesrörelse, då han grep om plogens handtag. Till sist höll han in Nancy och stod och tittade ivrigt nedåt floden.
»Nu måste han vara i närheten av sumaken», viskade han. »Men herre Gud, nog skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka på andra sidan om den.»
Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande eko rullade mellan Wabashs stränder. Abraham spärrade upp ögonen, och hans läppar blevo så underligt vita. Han stod där, som om han inte kunde röra sig ur fläcken. »Kling, klang!» ljöd Marias andra varning.