»Han är den största och rödaste rödfink jag någonsin sett och en riktig mästare i att tala vårt språk. Han talar lika tydligt som vi. Jag vet inte, vad han sa’ där nere i södern, men ni kan slå er i backen på, att han talade det sydländska tungomålet. Då han slog sig ned här talte han om väderleken och det gjorde han riktigt bra ändå. »Vått år! Vått år!» sa’ han, precis som jag nu säger det. »Vått» sa’ han alldeles som jag, och om han drog ut »å-å-året» litet, så kunde vilken dumbom som helst ändå förstå vad han sa’ och det med en röst så vacker och klar som en klockas. Sedan blev han kärlekssjuk och tiggde om sällskap, så att jag blev alldeles ifrån mig. Om jag hade varit en rödfinkhona, skulle jag minsann inte ha sölat så länge med att komma. Mitt hjärta smälte som vax med detsamma. Sen kom en liten hona hit och stannade kvar hos honom, och det var som att höra orgeln spela en psalm, när han talte om för henne, hur han älskade henne. Nu ha de ett helt näste fullt med de behändigaste små tofshuvade ungar, och han tröttar ut ekona med att kalla hit hela grannskapet att komma och se dem, för han är stolt som en gud.

»Jag vågar mitt liv på, att ingen nånsin förr har skjutit på honom. Han är nästan vild av förskräckelse, men han är alldeles för modig för att lämna sin familj och flyga bort och gömma sig för såna som ni. Han är inte ett dugg rädd. Se hur han flyger av och an för att ge er ett nytt tillfälle att skjuta.

»Jag kände mig alldeles för reumatisk för att gripa mig an med jordbruksarbete den här våren, ända tills han kom hit, och hans skönhet och eldiga sång värmde upp mig så som jag inte har känt det i åratal. Arbetet har gått som om det varit smort, och min själ har sjungit av glädje och liv och lycka i varenda minut, alltsen han kom. Jag har burit till honom mat ett par gånger om dagen under den sista månaden, och jag kan komma honom så nära som halvannan aln. Min hustru kommer hit för att se på honom och har med sig mat åt honom, och vi nästan avguda honom. Vem är ni, att ni kommer hit och plånar ut hans glädje i livet och vår glädje över honom, och det till alls ingen nytta? Han skulle ha legat här och multnat på marken, om ni hade träffat honom; och jag och Maria, som ha älskat honom så!

»Tänker ni någonsin på, hur full denna värld är av saker att älska, om man har tillräckligt stort hjärta för att rymma dem? Vi älska att leva för skönheten hos de ting, som omge oss, och glädjen över att få vara ibland dem. Och det är min tro, att rätta sättet att få folk att älska oss är att vi kunna uppskatta vad de göra. Om en man lägger in hela sitt liv och hjärta, kropp och själ i att måla tavlor, så kan man tala om lantbruk med honom hela dagen, och han är både döv och stum; men visa honom att ni förstår vad han menar med sitt verk, och han skall hålla av er som en bror. Vad någon än lyckas i, så lyckas han, emedan han älskar det så, att han lägger in det bästa av sig själv i det; att älska vad han gör är alltså att älska honom själv.

»Det skulle vara döden för en målare, om han lagt in det bästa av sig själv i sin tavla och det sedan kom en sån karl som ni och slog terpentin över den bara för att se färgen rinna; och jag tänker Vår herre blir alldeles ifrån sig, om han först har funderat ut hur han skall ge skapnad och färg åt en sån där fågel, och han sen ser er gå sta och skjuta ut det lilla röda hjärtat ur hans kropp, bara för att bevisa att ni kan det! Han är själva livet på den här flodstranden. Lika gärna ville jag se er gräva upp buskarna och torka ut floden och fördärva den vackra tavla de utgöra mot himlens bakgrund som att se er skjuta ner rödfinken. Han är den röda livsgnistan i alltsammans. Vår herre måtte ha skapat honom, då hans hjärta var flammande varmt av kärlek och lust att skapa ojämförliga mästerverk och förstod hur vackert det skulle vara att ge hans fjädrar samma färg som blodet han hade gjutit in i hans ådror.

»Enligt min tanke finns det intet bättre sätt att älska och dyrka Vår herre än att beskydda och sätta värde på de härliga gåvor han har givit oss till vår glädje och nytta. Att dyrka den där fågeln är ett slags religion för mig. Att uppfatta skönheten hos himlen, träden, gräset och vattnet, som Gud har skapat, är detsamma som att bringa honom själv sin hyllning. Hela jorden är en helgedom. Man kan tillbe allt, från himlen över ens huvud till gräset under ens fötter.

»Var människa har, förstås, sitt särskilda altare. Mitt är stugan däruppe vid flodkröken. Där bor Maria. Vår herre har aldrig gjort ett ädlare verk än då han skapade Maria. Att älska henne är ett sakrament. Hon är så ädel och ren och rättskaffens och storsinnad. I fyrtio års tid har jag aldrig vågat träda fram inför Maria och uttrycka i ord vad hon betyder för mig. Aldrig förr har jag sett något så vackert eller så gott. Ingen blomma doftar så härligt som hennes hår på örngottskudden. Aldrig har jag skattat en bikupa på honing sötare än hennes läppar, då de skälva av kärlek. Det finns ingen fågel utmed hela Wabash med en röst som hennes. Guds kärlek är inte djupare än hennes godhet. Då hon har farit hem till sig för att hälsa på de sina, har jag längtat så efter henne, att jag har gått in i hennes garderob och kysst fållen av hennes klänningar mer än en gång. Jag har ännu aldrig vågat kyssa hennes fötter, men jag har alltid önskat att få göra det. Jag har föresatt mig, att om hon dör före mig, skall jag göra det. Och Maria skulle ha gråtit sig blind, om ni hade skjutit rödfinken. Ni ser mig just ut, som om ni skulle kunna skjuta. Det var nog Vår herre, som ställde så till, att ni sköt bom. Det var nog ...»

»Om ni kan tiga, så gör det för Guds barmhärtighets skull!» utbrast jägaren. Hans ansikte var gråblekt, hans tinningar voro fuktiga av svett, och hela hans kropp darrade. »Jag kan inte stå ut med mera. Ni tror nog inte, att det finns några mänskliga känslor hos mig, men några har jag, och jag skall nu laga, att jag får ännu flera. Ni tror mig kanske inte, men aldrig mera skall jag döda en oskyldig, oskadlig varelse, och jag skall aldrig ljuga mera, så länge jag lever.» Han ställde sin bössa mot hagtornsträdet och slängde sin övriga jägarattiralj på marken bredvid den.

»Jag tycks inte vara lämplig till att ha något ‘herravälde’», sade han. »Det överlämnar jag åt er, och tack för vad ni har gjort för mig.»