Kardinalens frieri: En fågelhistoria

by Gene Stratton-Porter

»Jag förstår inte vad du kan ha sagt, som förmådde honom att gå sin väg och lämna kvar en sån bössa. Stackars karl! Jag hoppas, Abraham, att du inte var alltför rysligt sträng emot honom. Kanske han förlorade sin mor, då han var ett litet pyre, och just inte har fått någon handledning.»

Abraham var alldeles utsliten och gick tidigt till sängs. Långt fram på natten kände Maria, att han trevade omkring hennes ansikte för att övertyga sig, att hon dragit upp täcket väl över sig, och då han drog upp lakanet över hennes axel, mumlade han i trött och sömnig ton: »Det tjänar visst ingenting till att förneka det, Maria, jag var alldeles förskräckligt ohövlig.»

I sumaken tryckte den förskrämda lilla modern sina dyra ungar tätt till sitt bröst, och hela natten ropade hon oupphörligt till sin make: »Tjok! Tjok!» och blev inte nöjd, förrän han svarade henne: »Tjip!» Kardinalen för sin del hade inhämtat en ny lärdom. Han hade aldrig förr varit utsatt för skott. Aldrig mera skulle han lita på någon som bar ett blänkande föremål, som spydde eld och rök. Han hade sett jägaren komma och hade ilat hem för att försvara maka och barn och därvid själv tilldragit sig uppmärksamheten genom sin granna färg; och som han ej skulle ha lämnat dem i sticket, hade endast bondens ankomst förekommit en tragedi i sumaken. Han hade ej lärt sig att vara försiktig för sin egen räkning, men om en bössa visade sig utmed den glittrande floden, sände han ett varnande »tjip!» till sin maka, som uppmanade henne att huka sig djupt ner i nästet och hålla sig alldeles stilla, och sedan flaxade han av och an med tvära knyckar och med tjippande och vilda kast och exponerade sig själv, tills han lockat bort faran från sina älskade.

Då ungarna blevo så stora, att deras mor kunde lämna dem en kort stund, hjälpte hon kardinalen att söka föda, och han slapp nu anstränga sig så mycket. Han fick nu tid att ofta slå sig ned i toppen av benvedsbusken och ropa till hela världen: »Se hit! Se hit!» ty kardinalungarna voro praktfulla att se på. Men hans musik var nu endast avbrutna och osammanhängande vokaliser, ofta exekverade efter en munfull mat och inmängda med krampaktiga »tjip», om fara hotade hans maka och ungar.

Trots alla deras omsorger dröjde det ej så särdeles länge, förrän det åter blev sorg i sumaken, och anledningen var den, att den förstfödde var så glupsk, mycket mer än hans lille bror eller hans syster, och han var en dag före dem i styrka. Han trängde sig alltid främst, skrek högljuddast och längst och tog för sig större delen av den föda, som förts till nästet; och en dag, medan han ännu var helt otymplig och osäker, klättrade han upp på kanten och böjde sig så långt fram, att han föll. Han rullade utför strandsluttningen pladask i vattnet, och en gammal hungrig gädda, som solade sig i vassen, slök honom i ett nafs. Han var en så fet och saftig läckerbit, att gäddan höll sig kvar där i en vecka och väntade på att få se, om det skulle inträffa flera olyckshändelser.

Kardinalen, som sökte mask på åkern, hörde sin makas förskrämda rop och hann just lagom till sumaken för att se den stackars lilla röda fjäderbollen försvinna i vattnet och höra fiskens plask. Han ropade till i hjälplös skräck och flaxade av och an över stället. Han vaktade och väntade, tills det inte längre fanns något hopp, att ungen skulle komma upp, sedan flög han till sumaken för att försöka trösta sin maka. Hon kunde ej sätta sig in i att hennes unge var borta, och hela dagen fyllde hon luften med sina alarmrop och sin klagan.

De två, som voro kvar, utgjorde en källa till avund för hela fågelriket. Den lille hannen var en fulländad avbild av sin store, purpurröde far, utom att hans lilla rock var grå, men den var så starkt uppblandad med rött, att den lyste lång väg, och hans näbb och fötter voro alldeles röda. Och hur vajade ej hans tofs, och hur stolt och viktig kände han sig ej, då han fann, att han kunde resa och sänka den som han ville. Hans syster var inte på långt när så grann som han, och hon var nästan lika glupsk som den förlorade brodern. Ridderlig som sin far lät han henne tränga sig fram och ta de flesta fröna och bären, så att det ständigt såg ut, som om hon ej kunde svälja mera, fastän hon alltjämt ropade på mat.

Då hon flög ut för första gången, var hon så hungrig, att hon glömde vara rädd, och hon hade redan flugit till ett hagtornsträd i närheten för att möta kardinalen, då han kom med mat, innan hon riktigt hade förstått vad hon gjort. För en gångs skull fick glupskheten sin lön. Hon icke allenast gick miste om maten, utan hon fick också utstå en väldig skrämsel. Med rullande ögon och av skräck slokande kam klängde hon sig fast vid hagtornsträdet, rysande för avgrunden under sig, och det var en stor tröst, då hennes bror tog mod till sig och kom seglande över till henne. Men det kunde hon naturligtvis inte erkänna. Då hon såg, hur lätt han gjorde det, reste hon sin kam, vred likgiltigt på huvudet och frågade, om han inte tyckte att det var mycket lätt att flyga, då han väl fått mod att försöka det, och hon gjorde honom verkligen ganska skamsen för att han låtit henne vara den första, som lämnade nästet. Från hagtornsträdet förpassade de sig till den döda sykomoren, men där gjorde bristen på löv dem så lätt synliga, att deras mor nästan blev utom sig av förskräckelse och bokstavligen drev dem tillbaka till sumaken.

Kardinalen var så hejdlöst stolt och satte en sådan ära i att lära dem flyga, bada och allt annat, som är nödvändigt för unga fåglar att kunna, att det var ett rent underverk, att de kommo undan med livet. Han hade själv inhämtat många lärdomar, men aldrig kunnat lära sig att hålla sig stilla och gömma sig undan. Med jublande »tjip» flaxade han omkring och utsatte sig för faror, som kommo alla de andra fåglarna utmed den glittrande floden att pila i väg för att gömma sig. Han föraktade att gömma sig undan, och han hade varken rast eller ro.