»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.»
»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en hedersman, — om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.»
Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln, om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en människa.»
»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.»
Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter sitt: »Vått år! Vått år!»
Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över sädesfältet ner till sångaren.
»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu är det någon, som ropar mig ner till floden.»
»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia.
»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var är du, säg?»
Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg som ett purpurrött streck i luften.