Mot den tid af 4 veckor efter barnsbörden, under hvilken kvinna ej får användas i arbete, kunna framställas befogade anmärkningar. Denna tid är nämligen enligt fackmännens utsago under alla förhållanden för kort för att moderns organism skall hinna återgå till sitt normala tillstånd. I regel erfordras härför en tid af 6-8 veckor. Skulle emellertid modern något dessförinnan utan olägenhet kunna deltaga i visst lättare arbete, så borde åtminstone industriellt arbete under de 4 första veckorna vara absolut förbjudet utan möjlighet att med läkarbetyg kunna komma in i arbetet tidigare. Nu liksom inbjuder lagen till utfärdande af intyg, för hvilka skickliga och samvetsgranna läkare icke torde kunna stå.
I den tyska lagen af år 1891 är också förbudet för arbete under de fyra första veckorna oeftergifligt, och för arbete under de två följande veckorna fordras läkarbetyg. I Schweiz är förbudstiden 6 veckor.
Att förbudstiden icke bestämmes för kort, är dessutom icke blott nödvändigt för modern, utan äfven af största vikt för barnet, som särskilt under de 6 första veckorna alltför väl behöfver moderns ständiga omvårdnad. I den nya danska lagen, som med afseende på barnaföderskor för öfrigt öfverensstämmer med vår lag, betonas uttryckligen barnets inträsse. Det heter nämligen där att det ifrågavarande läkarebetyget skall styrka att arbetet kan ske utan skada vare sig för barnet eller modern. I vår lag sägs däremot endast att arbetet skall kunna ske »utan men». (Jämför 7 §.)
Ett önskemål med afseende på lagstiftningen angående barnaföderskor är för öfrigt att befria dem från arbete äfven en tid före barnsbörden, då ansträngande arbete äfvenledes kan vara till skada för mor och barn. Detta önskemål, som naturligen är svårare att i lagstiftningen praktiskt förvärkliga, har dock blifvit beaktat åtminstone i den schweiziska kantonen Glarus' lagstiftning och i den spanska lagen af år 1900. I Glarus stadgas angående barnaföderskor förbud mot industriellt arbete under 8 veckor, däraf minst 6 veckor efter nedkomsten. I Spanien stadgas — förutom förbud mot arbete under de 3 veckorna närmast efter barnsbörden — att om en arbeterska begär ledighet på grund af väntad förlossning, skall hennes plats behållas för hennes räkning från och med det hon begärde ledigheten till och med 3 veckor efter nedkomsten.
5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet.
Det är redan nämdt att 1864 års näringsfrihetsförordning, 1874 års hälsovårdsstadga och 1884 års grufvestadga innehålla enstaka bestämmelser till skydd för arbetare. Härtill komma föreskrifter i 1874 års byggnadsstadga (skyddbestämmelsen däri dock af år 1890), i 1897 års förordning angående explosiva varor m. fl. förordningar.
Värkliga arbetareskyddslagar äro 1889 års lag angående skydd mot yrkesfara samt 1896 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor.[[13]]
Slutligen bör ock nämnas, att vår strafflag förbjuder handtvärk eller annat arbete, som kan tåla uppskof och ej sker till egen eller annans nödtorft, på sön- eller högtidsdag mellan kl. 6 på morgonen och 9 på kvällen. För jämförelses skull kan härvid framhållas, att utomlands söndagsarbetet ingalunda öfverallt är afskaffat. Frågan om söndagshvila för arbetare har ock spelat en viktig roll i arbetareskyddslagstiftningens historia och var ju bl. a. föremål för Berlinerkonferensens behandling.
Med afseende på 1889 års lag hänvisas till den bifogade lagtexten (Bil. II), och skall här endast framhållas några synpunkter.
Lagens tillämplighetsområde är i det hela detsamma som 1900 års lag angående minderåriga och kvinnor. Grufdriften faller dock utom 1889 års lag. — Uteslutna från denna — såväl som från 1900 års lag — äro vidare hela jordbruket och det egentliga handtvärket, ehuruväl yrkesfaran inom dessa näringar ingalunda är obetydlig. Man behöfver blott erinra om de talrika olycksfallen vid t. ex. tröskvärk och s. k. hemsågar på landet samt om de ogynnsamma hygieniska förhållanden, som mångenstädes råda inom handtvärket.