Och så blev hon klädd i den vita klänningen, vilken hon icke begagnat, sedan hon var glad åt jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort, som hon hade önskat, och inne i Svens lilla rum bäddades hennes sista bädd. Där låg hon med sitt rika svarta hår utslaget över den vita dräkten, och kring henne stodo alla vårens blomster. Bakom henne höjde sig mot det lilla fönstret en purpurröd azalea, och över bädden låg ett regn av gula rosor. 140
Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade föryngrats i döden.
Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, och därför är detta »boken om lille-bror», som kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när han gick.
XIV.
Men denna bok är tillika berättelsen om en kamp med döden. Den är berättelsen om en man, som kämpat och blivit övervunnen, men som icke blyges över sitt nederlag.
Jag har farit långt bort sedan dess, och jag har sett många människor. Men allt har varit mig främmande, och allting dött, till dess att denna bok blivit skriven. Den skrevs under ljusa sommardagar, där skärgården slutar och det öppna havet tager vid. Och det skrevs av en ensam man, som icke längre är ensam.
Under långa veckor har han sett ut över havet, vilket i likhet med det människoliv, som är värt att levas, aldrig är lugnt. Han såg där, att över upprörda vatten blinka fyrarna, och om också fyrarna skulle slockna, så tindra dock himmelens stjärnor.
SLUT