Jag minns också Elsa såväl just från denna afton.
Nöjd och belåten, hopkrupen i soffhörnet, satt hon och njöt långsamt av sitt sista champagneglas. Hon liknade en kattunge, som väntar att bliva smekt, eller att man skall leka med honom. Och mitt emot henne satt jag själv, rökte omsorgsfullt en god cigarr, och lät mina blickar följa solskenet, som darrade mellan trädens skuggor. Jag kände mig lycklig och nöjd, men jag hade under den sista tiden arbetat mycket, och det störde mig nästan, att min hustru satt och längtade efter att jag helt skulle låta mig ryckas med. Ty själv var hon i feberstämning. Hon såg ut, som 47 om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa och låta sig fångas, längtande efter något nytt, något ovanligt, var fylld av det flickaktiga begär efter lyckans odödliga nonsens, vilket just hörde till det, som jag hos henne älskade allra högst. Men jag kunde icke låta mig ryckas med, hur gärna jag än ville. Det var, som om en ond aning eller ett oemotståndligt vemod legat på lur inom mig och hindrat mig från att helt följa hennes känslors flykt. Efteråt kan man minnas sådant, och man kan anklaga sig själv för vad man då försummade, som om man begått en förbrytelse. Jag minns ännu, att jag då förstod hennes stämning och, av vad som sedan följde, vet jag, vilken väg hennes drömmar togo.
En smula förstämd över, att våra känslor ej som vanligt gingo i samma rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon satt så, gledo hennes yra tankar över i en mild drömmande stämning, och medan hon såg på sin man, vars hår vid tinningarna redan var ganska grått, såg hon som i en dröm den dag, då vi båda för många år sedan rott fram till en solbelyst skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt första ljusa sommarhem. Hon såg och såg. Bilden 48 blev så tydlig och så skarp, att hon tyckte sig urskilja varje buske och varje träd, allt, ända till de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som aftonsolen kastade över den gråa byggningens spåntak. Hon såg fjärden vidga sig i ett oändligt blått, och där den slöt sig kring ön, vaggade dess böljor spegelbilder av ljusa björkar, mörka ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nästan i svart.
Hur ofta har hon icke berättat mig klarheten i dessa minnets visioner, som var henne egendomlig! Jag kan se hennes dröm bättre och vaknare nu, än jag kunde det då.
Visst är, att hon såg allt detta, till dess att hela hennes yra stämning var försvunnen, och jag märkte hur varma tårar fyllde hennes ögon. Med en hastig rörelse tömde hon resten av sitt glas, gled ned ur soffan och lutade sitt huvud mot mina knän.
Som om något av hennes känsla omedelbart överflyttats på mig, eller som om våra tankar mötts i det förflutna, då livets lyckodröm famnade oss bägge, greps även jag av en stämning, helt olika min föregående, och i det jag sakta lade 49 min arm om hennes hals och strök hennes kind, sade jag:
»Vad tänker du på?»
»Jag tänker på vår första sommar.»
I detta ögonblick föreföll det mig, som om även jag tänkt på detsamma. All min trötthet var som bortblåst, och full av rörelse lyfte jag hennes huvud upp och kysste hennes mun.
Och i samma nu satt Elsa upprätt.