Och så hade de unga, som bott här, fått riva sina byggnader ned till grunden, flytta dem över till en annan ö och bygga dem upp, där den rike kunde bevekas att lämna plats för den fattige. Men när den sista båtlasten stod färdig att 66 lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen. Och i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han gripit till yxan. Han högg ned träden, som stodo på hans faders mark, han förstörde bärbuskarna, grinden slet han från sina hakar och kastade den överst på färjan. Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna.

Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom våra ord, och Elsa ryste.

»Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon.

Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.

»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som det stått», sade jag.

Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp sade hon:

»Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.»

Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. Det var, som om hennes förra livlighet kommit 67 tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde våra minnens land och hela denna underliga dag förföljt oss med all livets ve och elände. Hon förde mig rätt in i skogen på en smal väg, där granarna slogo sina grenar samman över våra huvuden. Stigen var mjuk och lätt att gå. Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt grönskande glänta.

Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar. Och när jag såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat, som jag under elva år knappast kommit att erinra mig.

Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått hit för att säga farväl åt en god sommar. Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall. 68