»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon tillade:
»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»
På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått. Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav färg åt hela hennes väsen dolde fröet till en olycka, som en gång skulle breda sig över vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära? Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?
Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne helt.
Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, 84 som väcktes inom mig av dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade ord, som ingen annan fick höra.
Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.
ANDRA DELEN
I.
Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår, och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret, så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull, smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke visste om något ont.