»Ja, men brorarne heter inte som det står i boken», försökte Nenne.
»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.»
Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han:
»Står där ingenting om Nenne?»
Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i taket, satte ned honom igen och sade:
»Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting gjort?»
Men Sven gav sig inte. Han använde sina stora blå ögon, det bästa han kunde, han delade ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med 11 alla vapen, som stodo honom till buds. Han ville ha en bok för sin egen del.
»Ja, men Nenne kan ju inte läsa.»
Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på Nenne. Han sprang ut och in i rummen och var rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte. Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven ensam bli utan?
Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken: