Det hade grämt lille-bror, att han inte fått vara med i boken. Så liten han var, hade han sin fordran på rättvisa. Så liten han var, tyckte han kanske, att han hade lika stor fordran på pappa som de andra bröderna, och så liten han var, visste han, att, där pappa, mamma och bröderna voro, där hade han sin plats given. Han såg på pappa med stora, frågande ögon, och han var ivrig som om det gällt liv och död.
Pappa tog det också mycket allvarligt och svarade:
»Jag lovar dig att en gång ska jag’ skriva en bok om dig också.»
»Bara Nenne», upprepade lille-bror, tydligt angivande, att däri låg själva klämmen på hans önskan.
»Bara Nenne», sade pappa allvarsamt. »Rätt ska’ vara rätt.»
Lille-bror sprang därifrån. Han skrek ut nyheten ända bort i köket, och hans upprättelse var i detta ögonblick fullständig.
Lille-bror försummade icke heller att påminna om detta. Men en författare har ju så mycket 14 att skriva om. Han kan inte när som helst hinna med att skriva om en liten ljuslockig pilt, som ingenting annat uträttat i världen, än att han kom och gick och gjorde alla glädje. Och i dikten som i livet få de små vänta, emedan de stora icke vilja släppa dem fram, förrän deras tur kommer.
Därför har lille-bror fått vänta på sin bok ända till denna dag. Nu är jag själv en annan, och allting omkring mig är nytt. Lille-bror visste nog inte, vad han bad mig om, lika litet som jag visste, vad jag lovade.
Men jag hör i mitt öra en röst, som tvingar mig att hålla, vad jag lovade.