Jag ställde mig i vägen för henne, och med mina armars kraft tryckte jag henne våldsamt ned på soffan. 50
»Vänta», sade jag. »Vänta! Du vet ju inte själv, vad du gör.»
Men hon svarade mig endast:
»Det blir din och min olycka, om du hindrar mig. Anklaga icke mig, när den sedan kommer.»
Hon vred sig i smärta under mitt tag, och efter en stund föll hon i en lång vanmakt. Jag lade henne ned på soffan och jag tyckte, att allt vad som blivit sagt var en vanvettig dröm. Länge stod jag och betraktade henne, ända till dess att jag hörde, hur hennes andetag blevo långa och regelbundna, och jag var viss, att hon sov. Då makade jag kudden till rätta under hennes huvud och lade en filt över henne.
Vacklande av sinnesrörelse, gick jag in i rummet, där Sven låg. Hans högra öga hade fallit samman och hans vänstra hade blivit så underligt klart och stort. Jag böjde mig över honom, tog hans lilla oskyldiga hand och förde den till mina läppar.
»Du älskade barn», tänkte jag. »Varken du eller jag kan hjälpa den andre.»
XVIII.
Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, för att han genom de öppna dörrarna skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. Där låg han nu på sin vita bädd, och när han såg upp, var det i väntan att bli kysst, eller också rörde han sakta på de små svaga händerna, och då lutade vi oss ned över honom, därför att vi förstodo, att han ville smeka oss.